Jag märker att Knutby är ett ständigt återkommande samtalsämne med mina vänner, och det är inte så konstigt för det är så mycket som är märkligt med hela historien.

I det förra inlägget skrev jag om fundamentalism och bibeltrohet, men i det här inlägget tänkte jag reflektera över hur kulten omkring Åsa Waldau faktiskt kan hjälpa oss att förstå något av vad evangelium innebär.

I Uppdrag Gransknings dokumentär om församlingen återkommer berättelserna om människor som har varit rätt eller fel (för det allra mesta har de varit fel) och därför blivit utfrysta och/eller illa behandlade. Det har varit Waldau som har bestämt vem som är fel och det omdömet har skurit ända in i familjerna, så att barn har upplevt hur föräldrarna har tagit avstånd från dem eller åtminstone distanserat sig. Och det värsta av allt verkar vara nyckfullheten i det hela – att man inte har kunnat veta när man är rätt eller fel och hur man ska försona vad man har gjort fel.

Jag, och alla jag pratar med, förfäras över berättelserna och undrar hur det kunde bli så illa, men om man ska frigöra sig från det enskilda fallet så finns det något intressant att reflektera över i ett mer generellt perspektiv. Låt mig delge två sådana perspektiv.

Om nyckfullhet och tydliga direktiv

Det första har att göra med lagarna i Gamla testamentet. Jag är säkert inte ensam om att tycka att Tredje Mosebok är både svår och lite tråkig att läsa. Det är lagar på lagar och jag förstår inte riktigt sammanhanget eller vad de tjänar för syfte. Men för några år sedan kom jag över en sida som heter ”The Bible Project”, som jag tror att jag har skrivit om tidigare, som gör animerade filmer till varje bibelbok och förklarar dem. I videon som förklarar Tredje Mosebok får jag en utmärkt förklaring till vad som är poängen med boken i sin helhet, men också vad som är meningen med de olika typerna av lagar.

I boken finns det många lagar som förklarar när en människa är ren eller oren och hur man gör för att rena sig själv och på det viset kunna komma inför Gud. Renhetslagarna handlar inte om att man gör rätt eller fel, men de förklarar när man är rätt eller fel beredd att komma inför Gud. (Se särskilt den andra videon om Tredje Mosebok men också den om ”Helighet”.) Bibelns ord för att vara rätt eller i rätt tillstånd inför Gud är ”helig”. Här finns alltså en tematisk koppling till rätt-och-fel-i-Knutby, men syftet med lagsamlingen är att undvika varje form av nyckfullhet. Eftersom Gud har gett lagar till folket om renhet och orenhet, samt hur man renar sig från sin orenhet, är det tydligt för alla när man är i rätt eller fel tillstånd att komma inför Gud. I den bemärkelsen ger lagarna  trygghet och tydliga ramar att hålla sig till, samt tydliga föreskrifter om hur man tar bort orenheten. Lagarna är i den bemärkelsen en välsignelse!

Det största problemet för folket är dock synden som skiljer dem från Gud, och det är det här problemet som hela boken centreras kring, men också för synden finns det försoning och förlåtelse. I mitten av Tredje Mosebok finns föreskrifterna för den stora försoningsdagen, en gång om året, då översteprästen offrar två bockar i folkets ställe. Den ena bocken är ett syndoffer som sonar folkets synder, och det andra är en ”syndabock” (ja, det är härifrån uttrycket kommer) som genom prästens bön tar på sig folkets synd och sedan förskjuts ut i öknen. På ett väldigt åskådligt sätt visar syndabocken hur synden förs över från folket till en ställföreträdare som bär bort synderna i folkets ställe.

Vad som är säkert

Det andra perspektivet hör nära samman med det första. Det finns en paradox i de intervjuades tal om att vara rätt och fel. Det var alldeles tokigt att de gav en människa rätten att definiera dem som rätt eller fel och dessutom utan tydliga kriterier för vad som orsakade det hela. Samtidigt ligger det ett korn av sanning i beskrivningen att, som en följd av ledarens omdöme, också uppleva sig vara fel i Guds ögon.

Renhetslagarna i Tredje Mosebok skulle man relativt enkelt, om än inte utan möda, kunna efterleva men de moraliska lagarna är svårare att hålla. När Jesus förklarade lagen uppehöll han sig ju inte vid ytan utan gick på djupet och förklarade att kärnan av hela lagen är att älska Herren av hela sitt hjärta och av hela sin själ och av hela sitt förstånd och sin nästa som sig själv (Matteus 22). Detta för mig, som så många gånger förr, till Luther.

Luther upplevde sig fast med en despotisk Gud som det var omöjligt att göra nöjd. Luther upplevde kanske inte Gud som nyckfull, men i alla fall som att han inte kunde bli rätt i Guds ögon hur han än slet och ansträngde sig. Alltid var han fel, utdefinierad, på den förlorande sidan, och det gjorde honom förtvivlad. Luther gick så långt, i senare ålder, att han kunde säga att han hatade Gud vid den tiden. Återigen finns här en tematisk likhet med att vara utlämnad till en ledare vars krav man av olika skäl inte kan leva upp till. Gud var i den bemärkelsen inte nyckfull, för Luther visste vad som förväntades av honom – det var bara det att det var helt omöjligt för honom att leva upp till Guds standard. För Luthers del blev det inte enklare av att den rådande etiska förkunnelsen la över ansvaret på individen att sträva i enlighet med den nåd som var nedlagd i människan, för att på den vägen nå helighet.

Evangelium vände upp och ned på allt för Luther, för han upptäckte att rätt-färdigheten från Gud uppenbaras i evangelium. Man blir inte rätt inför Gud genom att anstränga sig och försöka blidka Gud, utan genom att ta emot Jesus rätt-färdighet i mitt ställe. Jesus på korset är syndabocken som fullkomnar den stora försoningsdagen, när han bär mänsklighetens synder i sin kropp för att skapa försoning mellan Gud och människa.

”Kristus är lagens fullbordan, till rättfärdighet för var och en som tror.” (Romarbrevet 10:4.)

Därför betonade Luther så hårt att det finns saker som det går att vara absolut säker på, och den viktigaste saken vi kan vara säkra på är Guds avsikter för oss och vår status inför honom. Genom tro på Jesus, oberoende av oss själva, kan vi vara säkra på att Gud är nöjd och tar emot oss med glädje för Jesu skull. Det finns ingen nyckfullhet, ingen tveksamhet, inga dubbla standards. Rättfärdigheten från Gud tillhör var och en som sätter sin tro till Jesus.

Därför är orden i Första Johannesbrevet så ofta citerade i gudstjänster och i sammanhang som innefattar syndabekännelse:

Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. (1:8-9.)

Avslutning

Därför lägger det ytterligare en dimension till tragedin i Knutby att man kunde utdefinieras som fel beroende på ledarens nycker. Faktum är ju att alla människor är fel inför Gud på grund av sin synd men att alla kan bli rätt genom omvändelse och tro på Jesus – oberoende av vilka vi är eller vad vi har med oss, för Jesus har varit fel i vårt ställe. Det är visst och sant.