Färgad och färgglad

Att bo i ett annat land (än det man är född i) innebär ofta att man är annorlunda. Det upplever vi ganska ofta i Peru. Men vi vuxna är väl medvetna om det. Lite mer komplicerat blir det för våra barn. Den yngste, Jeremia, är ju till och med född i Peru och har dubbelt medborgarskap. En del tittar undrande på honom när de hör det: ”Varför har han inte mörkt hår om han är född i Chiclayo?”

Att gå på stan med ett eller flera av barnen innebär alltid kommentarer. De flesta ganska oskyldiga: ”Åh vad söt.”, ”Hon liknar en docka.” eller ”Vilka ögon.” Men ibland är kommentarerna irriterande, och åtminstone tjejerna blir ledsna. De känner att de är annorlunda.

Jag kan tänka mej att barn med utländsk härkomst i Sverige kan uppleva det samma. Kanske har det blivit lite mindre de senaste årtiondena tack vare att vi har fått ta emot så många människor som drabbats av krig, förtryck och naturkatastrofer i sina hemländer. I Sverige kallar vi många av dem som kommit från Afrika eller Asien för färgade. Vi är ju ganska rädda för ord som kan upplevas negativt – för inte så länge sedan var ju t ex inte ordet neger negativt menat. Numera kan det inte ens användas i konditoribranchen. Men färgade går bra. (Kanske dock inte på kondis.)

I Peru är det vi som är färgade. På spanska heter det colorado och används både om oss, bleka, ljusrosa människor, och om brunsvart afrikaner. Det kan ibland vara jobbigt att vara annorlunda, men att vara färgad/colorado det är jag gärna. Då buntas jag plötsligt samman med Martin Luther King, Vivien Thomas och Simon från Cyrene, Gandhi och många andra. Då är jag inte bara färgad – utan också färgglad.

/Erik

>