Funderar…

När jag pluggade missionskunskap för ett par år sedan gick vi igenom olika missionsstrategier och även missionshistoria. Vår lärare berättade ett exempel från Väst- eller Centralafrika (minns inte vilket land) där en missionsorganisation satsat stort på flera instutitioner, såsom skolor och sjukvårdsinrättningar. När dagen kom, efter många år, för den nationella kyrkan att ta över ansvaret för hela arbetet slutade det med att de stora institutionerna blev alltför svåra att administrera.

Flera år senare sa en av de nationella ledarna i samtal med missionen: “-När ni lämnade över allt var det som när Saul ville ge sin rustning till den unga David inför kampen mot Goliat. Inget fel på rustningen, men den var för stor, för tung och gjord för en annan person. Vi kunde inte ta över allt ni hade byggt upp, men vi kunde och kan vara kyrka på vårt sätt i vår kultur.”

Det var en stark berättelse, och jag gladdes då över att vi in Chiclayo inte grundlagt stora institutioner, utan satsat tid och resurser på församlingsgrundande arbete, evangelisation och ledarträning i mindre skala.

Men för ett och ett halvt år sedan läste jag sedan en annan berättelse, en artikel med titeln “The Ugly Beast Behind Well-spoken Pragmatism” (ung. Pragmatikens fula ansiktet bakom vältalighetens mask. D A Baer i EMQ 2007; vol 43:1, s10f.). Artikelförfattaren hade tjänat som missionär i Latinamerika i sexton år, och fortsatte sedan sin tjänst för missionsorganisationen på hemmaplan. Han beskrev hur han ofta hört kristna, både “hemma” och på besök eller i arbete på missionsfältet, säga: “-Vi ska inte bygga instutitioner. Det tar lång tid och blir bara fel. Vi ska på kort tid utrsuta enkla evangelister och församlingsplanterare. Det är vad de behöver.”

Artikelförfattaren fortsätter: “Men när jag tar ett steg tillbaka och ser på vad som gjort mitt liv så rikt, då ser jag institutioner. Jag ser frukterna av ett samhälles utveckling, och den stimulans och det berikande som tillgången till goda böcker givit. Mitt liv utan utbildning, musik, litteratur och vänskap skulle vara oigenkänneligt, även om jag funnit Jesus och varit med i en församling.” Och så ställer han upp en rad frågor när det gäller de människor som missionen arbetar bland: Längtar inte de efter ett lika rikt liv som jag fått? Ska de nöja sig med mindre välutbildade pastorer än dem som betytt så mycket för mig? Ska de nöja sig med ett system med församlingsplanterande team som lär dem en ABC-metod för evangelisation och sedan drar vidare? Ska de uppmanas att inte fördjupa sig i sin egen kultur, för tiden är kort, och viktigast är att få andra med i båten?

Så sitter jag här och funderar kring min egen uppgift, och missionens uppgift, här i Chiclayo. Å ena sidan tänker jag på “David-i-Sauls-rustning”-erfarenheten. Å andra sidan tänker jag: “-Vad vore jag utan lägergårdarna? Utan bibelskolan? Kanske helt utan skolgång? Vad vore jag utan bibliotek, musik och goda välutbildade lärare?”

Var går vägen framåt? Jag är så glad över den unga kyrka som finns här i Chiclayo, de tre församlingarna med flera hängivna, mogna ledare och för allt det arbete mina föregångare lagt ner här. Nu står missionen och kyrkan sidan vid sida, hur tjänar vi kyrkan nu, i den nya situationen. Vi behövs ännu – där är vi väldigt överens – men vad ska missionen göra? Vågar jag tänka institution?

>