Gott nytt år – trots allt!

Gott nytt år – trots allt!

Det var så länge sedan jag skrev ett ordentligt blogginlägg, men tiden räcker inte riktigt till. Men så här i början på det nya året vill jag ändå passa på och dela ett par reflektioner över årsskiftet med dig, för vi kämpar väl alla mer eller mindre med motstridiga känslor inför det nya året. Kan man verkligen önska varandra ett gott nytt år under en pågående pandemi?

Jag utgår från att jag inte är den ende som tycker att det börjar bli en aning påfrestande att det inte verkar finnas någon ände på den här pandemin. Man hade ju hoppats på att få se en ljusning efter nyår men rapporteringen talar ju snarare om att smittspridningen fortsätter att öka – över mer eller mindre hela världen. Jag har alltid tänkt på det som en klyscha, när man säger att Gud har skapat oss till relationer (det är givetvis alldeles sant men inte desto mindre klyschigt), men det senaste året har det verkligen blivit tydligt hur viktiga de sociala relationerna verkligen är! Vi behöver varandra och det är tråkigt, jobbigt, svårt att inte få träffa vänner och familj som vanligt.

Man kan lätt tvivla på Guds godhet när man konfronteras med livets ytterligheter som t.ex. den här pandemin. Eller, om man inte tvivlar på Guds godhet kan man ändå, i alla fall känslomässigt, ha svårt för att tala om en god jul och ett gott nytt år. Men, efter att ha inlett det här inlägget med att bekräfta det som gör ont vill jag ändå säga emot och påminna om att evangelium ger oss skäl för att önska varandra god fortsättning på det nya året – i Jesu namn!

Vi vet ingenting om det nya året, men Bibeln säger att Jesus Kristus är densamme, igår och idag och i evighet (Hebréerbrevet 13:8). Det betyder att han inte förändras med våra livsomständigheter, och det är fantastiskt. För är det någonting vi behöver när livet vänds uppochner så är det ju en fast punkt. Det är därför föräldrar är så viktiga, eller en specifik plats (barndomshemmet?), eller vissa vänner … När allting skakar behöver jag någonting att hålla i som är detsamma, men vi vet om att allt jordiskt är förgängligt. Vi behöver fortfarande de jordiska tryggheterna, men Herren Jesus är annorlunda, ”du som ingen växling och förvandling lider/ såsom vi av år och tider” (Lova Herren 75).

Vi har precis firat jul och då har vi blivit påminda om att Gud själv har blivit människa. Det är rena vansinnet att den oskapade, evige, allsmäktige guden skulle bli en skrikande, fysisk, begränsad varelse, men sådan är Guds vishet. När änglarna berättade om Jesu födelse för några herdar sjöng de:

Ära vare Gud i höjden
och frid på jorden,
till människor hans välbehag.

Den där friden, som änglarna sjöng om, söker vi ju alla, och varje film, varje julkort, varje kulturell iscensättning av julen försöker på något sätt återskapa julfriden. Mitt problem med de bilderna är att de blir så sentimentala. Den frid som Jesus kommer med i jul, och som kan få prägla ditt kommande år, är inte sentimental och med det menar jag att den är något mer än en stämning eller en känsla. Jesus blev inte människa för att ge oss sinnesro utan för att kämpa mot våra högst verkliga fiender: satan, synden och döden. Jesus är sitt namn: han är ”Herrens frälsning”.

För det verkliga hotet mot vår frid är inte en pandemi, eller ekonomi eller ångest eller sjukdomar eller död. Allt det är fruktansvärt och det förmörkar livet för många av oss, men de är bara symptom på den större sjukdomen som är syndens gift i våra liv. Jag lyssande på några julpredikningar av den amerikanske pastorn Tim Keller i helgen – lyssna gärna på den här underbara predikan om julfrid – och han påminde om att omvärlden vittnar mycket starkare om att det finns en personlig ondska än godhet, men den ondskan har Gud kommit för att råda bot på.

Jesus erbjudande är inte inre ro eller yttre frid. Han säger inte: tro på mig och allting kommer att ordna sig. Tvärtom varnar han oss för att vi måste beräkna kostnaderna för att följa honom, för efterföljelsen kan kosta allt. Och ändå säger han: ”Frid lämnar jag åt er. Min frid ger jag er.” (Johannes 14:27) Det verkar ju motsägelsefullt! Men se hur versen fortsätter: ”Jag ger er inte det som världen ger.” Den frid som Jesus ger är inte samma frid som som avbildas i konsten och kulturen, utan en frid som bygger på Jesu kors. Som Paulus uttrycker det:

När vi nu har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. (Romarbrevet 5:1)

Det betyder att du får stå upprätt, rak i ryggen, utan rädsla inför universums Herre och Skapare. Du får kalla honom din älskade Far i himlen. Och du får stå rättfärdig, d.v.s. utan något som helst fel eller brist, helt utan din förtjänst. Men om det tillräknas dig utan förtjänst kan det inte heller tas ifrån dig på grund av ”o-förtjänst”. Rättfärdigheten är din genom tro på vad Jesus har gjort för dig!

Där finns nyckeln till friden. Och det är därför Guds frid är så mycket mer än något sentimentalt. Friden finns där mitt i alla prövningar. Till och med martyrerna över hela jorden har kunnat ha frid samtidigt som de blivit dödade för sin tro, för friden beror inte på omständigheterna utan på fridsfursten, Herren Jesus.

Därför kan vi också önska varandra en god fortsättning på det nya året, i Jesu namn, för det är på honom den goda fortsättningen beror. Sedan måste vi fortfarande hantera sorgen och besvikelsen och så vidare över att vi lever i en värld präglad av synden och det onda, men mitt i allting kan vi ändå leva i en förunderlig frid.

Aldrig är jag utan fara,
kan dock alltid säker vara.
Alltid någon nöd, men se,
alltid ock en Frälsare.
(Lova Herren 416)

Lämna din kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

© 2019 Evangelisk Luthersk Mission. All Rights Reserved