Trots att jag, när det gäller muskelstyrka, är starkare än i stort sett alla barnen på Boarding School, så får jag ständigt höra att jag är ”lafissfiss” alltså svag/klen. Jag brukar försöka hävda att jag ändå tycker att jag är rätt ”tankara” (stark), men för döva öron. För när barnen ser mina blåsor och sår från alla loppbett så säger de att jag har svag hud. När jag helst inte dricker några större mängder okokt vatten så har jag svag mage. När de ser mina många kluvna hårtoppar så har jag tydligen svagt hår. Och nu senast så fick jag höra att jag har svaga händer:
Det var nämligen otroligt kallt ute igår (Jag trodde att jag befann mig i Afrika, men när det är såhär kallt så börjar man nästan undra…), så jag satt och värmde händerna vid en hög med glödande kol i kökshyddan. Då kom några av tjejerna fram till mig, där jag satt på huk med händerna framsträckta mot värmen från glöden, och sa att det det där hjälper ju inte! Vill du värma händerna så får du ju ta och hålla i kolbitarna. Och samtidigt som de sa det så plockade de upp några glödande kolbitar och försökte lägga dem i mina händer. Först såg de lite förvirrade ut över att jag med ett förskräckt tjut drog undan händerna, men sen skrattade de gott när de insåg att jag var för ”lafissfiss” för att kunna ha händerna fulla av glödande kol. Fullständigt livsfarligt tyckte jag, helfestligt tyckte de! Och okej, om det är de måtten vi mäter med så får jag väl ta och erkänna att jag är rätt ”lafissfiss” ändå… Tur då att jag fortfarande vinner över dem i armbrytning i alla fall! Och vem behöver vara stark när vi har en Gud som är ”betam betam tankara”!?
/Miriam Göransson move-volontär, Etiopien
© 2021 Evangelisk Luthersk Mission. All Rights Reserved
Vilken underbar reseblogg du har!