Händerna mot himlen

Händerna mot himlen

Det är höst. Föregående lördag vaknade vi och såg ett tunt snötäcke på marken utanför. Det är borta igen. Och de lätta flingorna har i novemberluften ersatts av de mer normala tunga dropparna. Barnen har haft höstlov från skolan och jag tog ledigt med dem.

Det var bra. Tid för att flytta kaninburen och röja i trädgården. Tid för att byta till vinterdäck. Och tid för att bara vara tillsammans. Med familjen, i badhus, hos mormor och morfar, i tvättstugan eller framför teven. Nä, förresten teven åkte ju ut och numera är det SvtPlay som gäller.

Ett par bilturer blev det också under den lediga veckan. Inte så långa men ändå så att en sång med artisten Petra Marklund hann spelas åtminstone en gång i radion. Hon sjunger, på en medryckande melodi, Händerna upp i luften. Ja, sången heter till och med ”Händerna mot himlen”.

Det kunde varit en lovsång till Skaparen, eller kanske ett bönerop till Räddaren, en bön om hjälp, om tröst, om kraft och mod att gå vidare. Men det är ett rop ut i tomheten.

Tror du att du och jag kommer att ses igen?
Tror du att du och jag, har en framtid tillsammans?
Tror du att du och jag kommer att leva länge än?
Det tror inte jag.

En sång om hopplöshet, om meningslöshet, om att därför strunta i allt och berusa sig för stunden, i stunden. Jakten på känslan av att vara vinnare, den där underbara känslan. Den som inte går att beskriva men som måste upplevas. Den känslan. Men samtidigt medveten om att känslan saknar grund…

Jag önskar att jag kunde gå på någonting mer än bara känslan,
av att allting redan är försent.

Under min lediga vecka, under ett par turer med bilen. Till CityGross för att handla, eller till Telia för att hämta ut en reparerad telefon, har jag lyssnat till Petra Marklunds novembertoner och längtat efter, drömt om, att kunna möta den nöd hon beskriver. Tänk om vi fick nåden att tala om hopp i en hopplös tid, tala på ett sätt som berörde dem som längtar efter att kunna gå på någonting mer än bara känslan. Som längtar efter mening, men inte vet var den finns. Som inte vet att den finns.

Tänk om mitt hem kunde bli en plats där novembermänniskorna år 2012 kunde slinka in, få en kopp kaffe och möta några människor som bär på hoppet och sträcker händerna mot himlen i tro på den levande Guden som längtar efter gemenskap med alla människor. Tänk om missionshuset kunde bli ett rum där hela atmosfären andas meningsfullhet och där människor utan hopp möte blickar av omtanke, välkomnande och nåd. Ett rum där händer sträcks mot himlen i tacksamhet över livet och över honom som gav oss det tillbaka.

ErikJA

5 reaktioner till “Händerna mot himlen”

  1. Tack Erik för att du delar dina tankar med oss till eftertanke och inspiration, hoppas jag. Ber att önskan att få nå några i ”hopplösheten” med evangeliet om Jesus,vårt hopp, aldrig ska ta slut. Ska snart hålla en begravning av en god och duktig och uppoffrande mamma. Hur ska jag säga att präktigheten håller inte inför Gud men det finns en som gjort det som behövs. Han har gjort det i vårt ställe. Ber att Jesu kärlek ska fylla oss så att det rinner över till andra.

  2. Tack.
    Det måste vara möjligt för oss att nå fram med budskapet att det ännu inte är för sent, att livet inte är meningslöst och att det finns anledning att bry sig om livet. Det måste gå. Även till alla dem som gett upp. Nåden och livet finns hos Jesus.

  3. Det är gott att konkret få öppna dörren till språkcaféet på Nytt Hopp i Helsingborg och bjuda in människor. Det kommer många behövande, längtande gäster. Över en kopp kaffe får de möjlighet att dela tankar och frågor om livet blandat med språkhjälp i svenska. Den som vill få komma med till en kort andaktsstund som vi bryter av eftermiddagen med. Vi alla som deltar i verksamheten går hem fyllda av glädje och välsignelse över vår konkreta insats.
    Vår bön är att Jesus kärlek ska få nå fram till allas hjärtan.

Lämna ett svar till Arne Engström Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2019 Evangelisk Luthersk Mission. All Rights Reserved