Hembesök

Tänk er ett rum på ca 15 kvadrat meter. I rummet finns det en trasig fåtölj och en liten uppsliten soffa, en säng med en tunn madrass i, ett stekjärn som hänger på väggen och uppe i taket hänger det stora dammtussar tillsammans med en massa smuts. I rummet bor en mamma med 6 barn, den största är 14 år och den minsta är 1 år. Killen som är 14 år och heter Gitau är numera hos oss på Bethesda. I torsdags var vi hemma hos honom för att träffa hans familj och få oss en uppfattning om hur hans familjesituation var. ”Terrible” sa Elizabeth som är husmor på Bethesda. Detta hem är en av de värsta jag sett, så fattigt och eländigt men det värsta av allt var att mamman hade gett upp, hon brydde sig inte längre. Barnen var så smutsiga och hade ingenting, inte ens mat för ett mål om dagen.

En av de minsta, Maria hade inte ens något på sig på under kroppen, bara en sliten liten klänning och en kofta som började bli för liten. Jag tog upp henne i min famn, först tänkte jag att hon kanske skulle kissa på mig men vad skulle det göra, förmodligen ingenting. Hon la sig till rätta i min famn, jag klappade hennes smutsiga kind en stund och efter en stund sov hon. Hon såg så fridfull ut när hon sov och jag önskade att jag kunde ta med henne hem. Seriöst så fick jag svälja många gånger när vi var tvungna att åka, tårarna var på väg, Maria sov fortfarande och jag la henne på soffan. ”Gud välsigne dig” viskade jag till henne medan jag klappade henne på kinden.

Vi åkte vidare till nästa hem. Peter och Joseph är ett syskon par som kom till oss för snart två månader sen. Deras mamma hade övergivit dem och de hade lämnats kvar ensamma. Det var speciellt att träffa dem första gången på Bethedsa, så tunna och magra, de hade varit utan mat i flera dagar och den yngste brodern Peter var sjuk. De var så rädda och vågade inte titta på oss när vi försökte prata med dem. Fast de hade fått de allra mista kläderna vi hade så var de ändå förstora, då kan ni tänka er hur magra de var. Nu har både Peter och Joseph gått upp några kilon och de är glada och pratar gärna. De har en farmor och farfar som vi skulle hälsa på. V i svängde in vid ett hus och plötslig kom en liten kille som såg ut precis som Peter, det var hans lillebror. Vi hade hittat rätt hus. När farmor kom och såg sina barnbarn brast hon gråt, hon visste inte var de hade tagit vägen och nu efter flera månaders undran vad hennes pojkar hade tagit vägen blev det så rörande för henne när hon fick se dem igen.

Ja, det är verkligen rörande att se barnen återförenas med sina familjer. När vi åkte tillbaka tittade jag bak i backspegeln och såg ett strålande leende hos Peter. Vilket charmtroll han är! Dessa killar har funnits i Guds hjärta långt innan vi träffade dem och de kommer alltid att vara där också den dagen när vi ska ”lämna” tillbaka dem igen.

/ Lina

Detta blogginlägg finns på Bethesdas hemsida också (www.bethesda.se) med bilder till.

Lämna din kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2019 Evangelisk Luthersk Mission. All Rights Reserved