Hemma var ligger det någonstans?

Hemma var ligger det någonstans?

Innan jag berättar vad som hänt sen sist vill jag tacka för all förbön. Det är en underbar känsla att veta att andra ber för en och det arbete man gör. Det får mig att kunna slappna av och verkligen engagera mig i det som händer här. Stort tack till alla som ber!

Tiden försvinner fort här på Bethesda. Man har kommit in i en sorts vardagslunk och det mesta omkring en är om vanligt. Fortfarande finns det några saker som man reagerar på men de blir färre och färre. Måndag till Onsdag hälsade vi på Kerstin Nilsson i Chesinende. Det var härligt att få se lite mer av Kenya och samtidigt njuta lite av det Svenska. Precis som förra gången vi lämnade Bethesda längtade jag tillbaka och hade ibland svårt att slappna av men det var lättare den här gången.

Att komma hem till Kerstin var lite som att hitta en Svensk oas i Kenya. Att prata svenska, äta svensk mat och självklart äta sötfika (vilket man nästan aldrig ser i Kenya) kändes så normalt. Men det fick en också att tänka på Sverige, hemma och familjen. För trots att jag älskar att var här och verkligen inte vill lämna Kenya kan man ibland sakna det Svenska och alla vänner där. När man blir irriterad på kulturen, något jobbigt händer eller när maten bara känns enformig och trist då dyker ofta tankarna på Sverige upp för mig. Jag vet inte om jag skulle kalla det hemlängtan men nått åt det hållet är det ändå.

Därför var det en så skön känsla att komma tillbaka till Bethesda. Redan när vi hoppade av mataton kände jag ett leende på mina läppar. Leendet blev bara större och större ju närmare Bethesda vi kom och jag kände glädje fylla mig. För när jag klev igenom grindarna var det som att komma hem. Vi möttes av välkända, välkomnande ansikten, det normala och vardagliga fanns där och i vårt hus (gästhuset) fanns mina saker. Jag fick åter sätta mig i fåtöljen som jag använder varje dag och jag fick åter servera mat till de glada barnen. Jag insåg då att Bethesda har blivit mitt Kenyanska hem. Ett plats där jag kan vara mig själv, en plats där jag trivs och en plats där jag behövs. Det finns en plats för mig på Bethesda och människor här som saknar mig när jag inte är här.

Jag tänker på en sång som jag tänkt på en del under de senaste åren. När jag flyttade från Gagnef där jag bott i 12 år, när jag bodde på Strandhem under mitt bibelskoleår och nu när jag är i Kenya kan den få spegla en känsla som jag har. Sången kommer från musikalen Kristina från Duvemåla och heter hemma. Den handlar om vart hemma är någonstans och strofen som ofta far genom mitt huvud går ”Hemma var ligger det nånstans, kan nån ge svar?”. Jag har dock insett att det enda säkra hemmet är hos Gud. Hans famn kommer alltid finnas där och en dag ska vi få komma hem på riktigt.

När jag skriver det här sitter jag i min fåtölj och bara njuter av att höra de välkända rösterna utanför. Jag vet att mitt liv här kommer ta slut och att det kommer vara jätte jobbigt att lämna det. Gång på gång har människor berättat för mig att det kan vara ”farligt” att fästa sig för mycket i en plats och människor som man vet att man kommer lämna ett halvår senare eftersom avskedet då kommer bli så mycket svårare. Men att få känna sig trygg och älskad på en plats är värt enormt mycket. Om Bethesda inte får bli mitt riktiga hem under de månader jag är här skulle jag inte helhjärtat kunna gå in i de uppgifter jag har här.

Det är inte långt kvar tills jag kommer lämna Bethesda för första gången. När skolan stänger i slutet på oktober kommer killarna här på Bethesda åka hem till sig och jag kommer åka till andra platser i Kenya. Även om jag vet att jag kommer se dem igen i Januari kan jag redan nu önska att den dagen aldrig skulle behöva komma. Det kommer bli tufft, det räknar jag med. Men jag försöker intala mig att jag fortfarande har tid kvar och att det är viktigare att njuta av det som händer nu än att oroa mig för framtiden. Framtiden kommer snart nog ändå och att oroa sig hjälper ingen. ”Bekymra er alltså inte för morgondagen, för morgondagen bär sitt eget bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga” Matt 6:34

Så jag njuter av dagarna jag får och av att få hjälpa till här. Att få tjäna andra med de gåvor som jag har fått är min uppgift och anledningen till att jag åkte. Och det tänker jag göra även om det inte alltid är lätt och smärtfritt. Men ni får gärna be för den tid som jag och Julia har här. Be att vi ska kunna göra det bästa av den och att den ska få betyda något för de människor vi möter. Be även för att det ska gå bra när vi åker (både nu i november och sen i februari) även om det fortfarande är ett tag dit.

/Ester Birgersson

Lämna din kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2019 Evangelisk Luthersk Mission. All Rights Reserved