Hur hjälper vi bäst?

Hur hjälper vi bäst?

Olof och jag sitter här söndag eftermiddag på hotellet och njuter en mangojuice och en kopp kaffe. I förmiddag var vi på gudstjänst i Sastrys (en av de tre) församling. Härligt möte med människor ännu en gång. Mekonnen predikade och vi delade några ord som vanligt. Jag sade bland annat lite om temperaturskillnaden mellan här vi är och hemma. Jag sade att jag var glad att vara här i Indien 🙂 Både pga. den fysiska värmen men också den mänskliga. Överallt vi kommer tar de väl emot oss.

Ett utdrag ur min dagbok från i går:

På kvällen åkte Qes:arna [amarinja för prästerna alias Mekonnen och Jonny] och jag till ännu en församling. Vi körde ett bra tag och svängde in på en mindre väg vidare till en smalare väg till en gränd till en ännu smalare gränd och till sist in på en liten liten ”gata” och där fanns en samling lovprisande människor mitt uppe i ett möte. Ännu ett fantastiskt ställe i Indien som nu finns som ett mentalt polaroidfoto. Det fanns en glädje i sången och i ansiktena. Biblar bläddrades i och uppmärksamheten var stor som vanligt. För ett par dagar sedan skrev jag på facebook om ett stort ögonblick i mitt liv: att ha sjungit sången Mesgana tillsammans med Mekonnen (detta hände på hotellet väldigt diskret). Nu kan jag tillägga att ha sjungit duett med värmlänningen Jonny-B framför 60-70 indier en sen kväll långt inne i ett bostadsområde i Indien. Livet har sina överraskningar. Sångens bristfällighet till trots var det en härlig kväll med Jesus-centrerad predikan av Mekonnen och fin kontakt med församlingen. Jag beundrar Moses att han orkar översätta när vi går igång på allt vad Gud lägger på våra hjärtan. Men Gud har omsorg om Moses också. Tack.

Det är underbara möten med människor. Vi kämpar vidare för att förstå den indiska kulturen och våra vänner här. Det är ibland som att gå på minerad område för vi vill inte göra fel. Men det er är svårt att veta vad som är bäst att göra och säga i alla lägen. På väg hem i bilen i går hade Jonny och jag ett bra samtal med Moses och Shalem. De ställer frågor till vad vi vill här och vi försöker gräva i hur deras verklighet ser ut här. De vill lära av oss… Men i många lägen känns det som att vi har så mycket mer att lära av dem. Och så är det det här med pengar… Vad är pengarna värda här? Hur hjälper vi utan att fördärva det som är bra? Vad är rätt? Om vi aldrig vågar göra något av rädsla för att det blir fel, så kan vi lika bra åka hem med det samma. Men Gud hjälpe oss att vi inte klampar in med västerländska guldskor storlek 52, och fördärvar det som är bra, bara för att vi har större materiella resurser än dem. Lyckligtvis är vi inte ensamma om att fatta beslut i detta. Men vi har en uppgift att förmedla situationen till er därhemma samt NUM och styrelsen. Jag vill än en gång vädja om era böner om vishet och ödmjukhet inför detta uppdrag.

Som väl är så handlar inte allt om pengar. I morgon börjar tre dagars undervisning av pastorer. Be för Jonny och Mekonnen att de får kraft att stå i värmen för att predika och undervisa. Be också för våra förberedelser inför kvinnodagen och för barndagen. Vi ser fram emot veckan. Gud, led oss med din Ande.

– Benedikte.

7 reaktioner till “Hur hjälper vi bäst?”

  1. Kära vänner!
    Ni är föremål för våra förböner. Berättade lite om era upplevelser på gudstjänsten i Åstorp idag för att uppmana många till tack och bön för er.
    Var frimodiga!Sjung till Herrens ära!Det sämsta vi kan göra är att inte göra något. Lyssna på dem. Hälsningar med Jes 52:7-12. Lisbeth o Arne.
    Ps. Benne- i morgon kommer dina föräldrar och besöker oss. Trevligt.

  2. Hej vänner ! Vi gläds över allt ni berättar om – delad Jesusglädje, värmen från människorna och att qes Mekonnen oxå finns med. Ja, vi ber att Anden fortsatt hjälper er att förstå indierna där de är kulturellt och andligt – Gud den högste välsigne er spännande fortsättning ! Han förmår ! Hälsa särskilt
    qes Mekonnen – syskonen Kerstin o Lasse

  3. Ni har en spännande vecka framför er med mycket undervisning.
    Det är så intressant att ni får undervisa inte bara präster utan också kvinnor och barn. Herren med er!

  4. Tack kära vänner för ert engagemang och ert arbete i Indien. Stort tack också för att ni ger oss här hemma möjlighet att vara med på resan genom era härliga vittnesbörd på bloggen!

    Den försiktighet ni ger uttryck för, angående former för framtida engagemang, tycker jag är lovvärd, men jag kan inte låta bli att fundera över om det inte är dags att gå ett steg längre – att vända upp-och-ner på hela vårt tänk. Att istället för att fundera på hur vi kan hjälpa dem fundera på hur de kan hjälpa oss. Eller åtminstone på hur vi kan hjälpa varandra för Guds rikes bästa. Det låter nästan, av det ni skriver, som att ni är lite inne på de tankarna.

    Tack för att jag får vara med på resan. Vill fortsätta vara det i förböner för er och dem ni möter.

  5. Tack, kära vänner att ni förmedlar intryck från resan! Vid den första missionsdagen om Indien (i Kristianstad) i nov 2008 var vi flera som fick en vision och stark övertygelse om att vända blickarna till Tuni. Allt detta kom tillbaka till mig, när jag läste Benediktes o Johnnys inägg före denna tredje resa. Saken har fått ta sin tid. Träd som växer långsamt ger ofta bättre virke än de snabbväxande. De indiska ledarna har varit uthålliga och inte tappat tålamodet i kontakten, och från ELM:s sida har vi inte rusat på. Mycket har hänt i BLM under den tiden. Gud verkar! Vi har bett och vi ska fortsätta att be.- Gud välsigne er, våra utsända, och dem ni träffar!          

Lämna ett svar till Benedikte Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2019 Evangelisk Luthersk Mission. All Rights Reserved