I Nairobi

Onsdagen den 19 mars i Nairobi

Äntligen!!!!!

…tillbaka i Kenya. Jag blir bara så glad av att se alla människor, blommorna längs vägen ifrån flyplatsen t o m plastpåsarna som slängts och sedan blåsts av vinden och fastnat på akaciornas taggiga grenar.

Taxin från Mennonite gästhus väntade mig vid ankomsten, och sedan for vi mot stan. Men vid rusningstid är det mycket köer så det blev en annan väg, det som en gång i tiden planerades som en ringväg för trafik förbi Nairobi. Men det har inte hänt något sedan 90-talet mer än att några hus byggts alldeles för nära och de kommer att behöva rivas när vägbygget nu ska förverkligas med kinesisk hjälp. Jag har vad jag vet aldrig kommit den vägen förr, kan den vara ”nyupptäckt” när man ville undvika de centrala delarna av Nairobi när oron var som värst….?

Liksom allt annat jag sett i Nairobi var gästhemmet sig likt, en oas med stor, skön gräsmatta, blommor och träd. Vänlig och hjälpsam personal som man lär känna efter regelbundna besök.

Men… vad trött jag var efter resan! Spänning inför resan som släppt och en kort natt på flyget gjorde att förmiddagens sysselsättning blev mest vila.

Efter lunch ett besök på stan, bland annat på kyrkans huvudkontor. ”Det är lugnt nu, det var hemskt men vi ser fram emot att det ska bli allt bättre efter hand. Priserna har gått upp men hellre det än krig.” Så kan man nog summera intrycken från samtal med många av människorna som jag träffat.

På min väg ut från kontoret mötte jag ungdomsledaren i Kibera där den lutherska kyrkan brändes i samband med oroligheterna. Jag träffade honom i början av december när Nakuru pastorat hade stormöte. Så frågade jag om kyrkan, ska de renovera eller hur går det?

Då berättar han ungefär följande; Jo vi tänker nog göra vid den men nu har vi först försökt att nå ungdomarna i området. Vi har redan haft ett seminarium och vi planerar för ytterligare ett i början av april. De som satte eld på kyrkan är från området, vi försöker nå dem. Nyligen fick vi tre nya medlemmar som blev döpta och upptagna i församlingen. Seminariet i april ska arrangeras som en sportsdag/helg med VCT (Voulontary Councelling and testing) frivillig testning för HIV tillsammans med rådgivning och själavård. Professionella kuratorer ska också finnas med särskild tanke på dem som utsatts för sexuella övergrepp.

Jaa, tänkte jag efter vårt samtal. De satsar verkligen på att bygga upp kyrkan!! Tänk att nå dessa ungdomar som saknar hopp, att vilja fånga upp dem så att de kanske t o m kan aktiveras för att hjälpa till med återuppbyggandet av kyrkan!

Sofia och Lina kom sent igår kväll, jag mötte dem vid flyget. De var trötta efter ett helt dygns resande men också glada att vara här igen.