Jesus Christ Superstar – Del 1

Jesus Christ Superstar – Del 1

14

apr 2020

I söndags när jag och Maria kollade igenom SVT Play såg jag att det fanns en uppsättning av musikalen Jesus Christ Superstar (JCS) tillgänglig. Jag lyssnade mycket på musiken för 10-15 år sedan så jag var väldigt intresserad av att höra den här versionen. I det här inlägget reflekterar jag över varför JCS är ett fantastiskt konststycke men dålig teologi och historieskildring.

Först en principfråga

Konst som baseras på religion men inte är ortodox (d.v.s. renlärig) i sitt uttryckssätt är känslig för den troende. I fallet med JCS är det extra känsligt eftersom musikalen handlar om Jesus. Det är känsligt eftersom vi är så många som älskar Jesus och inte vill att han ska felrepresenteras. Men det är ännu mer känsligt eftersom den kristna kyrkan bekänner Jesus som Gud och tror att varje människas ställning till Jesus är avgörande för evigheten. Då är det nödvändigt att människor får en korrekt bild av vem Jesus är, och sekulär konst gör sig sällan det bekymret.

Vilken inställning vi tar till konstnärliga tolkningar av religiösa motiv, i det här fallet kristna bibliska motiv, kommer att variera mellan olika kristna, och det är svårt att säga att det finns ett sätt som är det rätta. Vissa kommer inte vilja ha något med sådana tolkningar att göra medan andra inte upplever det problematiskt att ta del av sådan konst. Oavsett var på spektret vi befinner oss ska vi visa stor respekt för varandra. Den som inte finner konsten problematisk ska inte försöka pådyvla sin nästa sin övertygelse och på det viset kränka den andres samvete, och den som avvisar konsten får visa respekt för att en kristen medmänniska kommer till en annan slutsats.

För egen del menar jag att det är viktigt att göra en åtskillnad mellan fakta och fiktion, på liknande sätt som det är viktigt att skilja mellan verk och person. Jag är humanistiskt lagd och sätter stort värde på berättelser i bokform, film, serier, drama, opera, konst … Berättelserna hjälper mig att förstå andra människor, att se andra perspektiv, brottas med moraliska frågeställningar, och mycket mer. De hjälper mig helt enkelt att förstå lite mer av livet och världen omkring mig. Och inte minst hjälper de mig att förstå hur människor tänker som inte delar mina övertygelser. Därför är det särskilt värdefullt att ta del av berättelser som avviker från min världsbild. Även de kan givetvis ha någonting viktigt att säga mig om vad det är att vara människa även om vi står långt ifrån varandra i vissa avseenden. Samtidigt är det viktigt för mig att klargöra att det inte är från de berättelserna jag bygger grunden för mitt liv. Jag är trygg i min tro, och det är i Guds händer jag vilar, men från den trygga utgångspunkten kan jag gärna undersöka världen. Så mycket för det principiella (som jag skulle kunna skriva hur långt som helst om!).

Jesus Christ Superstar

JCS är en ”rock-opera” med musik av Andrew Lloyd Webber och text av Tim Rice. Den utspelar sig under den sista veckan i Jesu liv, från förberedelserna för intåget i Jerusalem till korsfästelsen. Däremellan får vi bland annat följa Jesus när han botar sjuka, den sista måltiden, kampen i Getsemane och konfrontationerna med Pilatus (och Herodes, om nu det mötet kan kallas för en konfrontation).

Judas

Egentligen handlar musikalen nästan lika mycket om Judas som om Jesus och även Maria Magdalena har en framträdande roll i berättelsen. Det är en tydlig skillnad gentemot evangeliernas skildringar, där Judas och Maria inte alls får lika mycket utrymme, men det är ju å andra sidan ett vanligt grepp i skildringar som utforskar redan existerande berättelser – att man tar sig stora friheter med originalet för att lyfta fram andra karaktärer.

I JCS är Judas orolig över utvecklingen på Jesusrörelsen: ”I remember when this whole thing began./ No talk of God then, we called you a man.” (Jag minns när det hela började. Då var det inget tal om Gud, vi kallade dig för människa.) Nu har hans lärjungar och supporters fått himlen på hjärnan och riskerar att väcka romarnas ilska: ”Listen, Jesus, do you care for your race?/ Don’t you see we must keep in our place?” (Lyssna, Jesus, bryr du dig inte om ditt folk? Förstår du inte att vi måste veta vår plats?)

Simon Seloten har en annan syn på saken (föga förvånande): ”Christ, what more do you need to convince you/ That you’ve made it, and you’re easily as strong/ As the filth from Rome who rape our country,/ And who’ve terrorized our people for so long.” (Kristus, vad mer behövs för att övertyga dig om att du är minst lika stark som smutsen från Rom som har våldtagit vårt land och terroriserat vårt folk så länge?)

Det är det här missnöjet som driver Judas att gå till översteprästerna för att komma överens om överlämnandet av Jesus. I scenen med Kajafas och Hannas sjunger Judas att han har sett hur situationen har spårat ur och Jesus inte längre kan kontrollera sin rörelse. Därför har han kommit till översteprästerna för att stoppa det hela, och han menar att även Jesus skulle ha samtyckt till att Judas gick till översteprästerna.

Judas är ju en person som har fått nästan mytiska proportioner. Mannen som förrådde Gud. Varför gjorde han det? Hur tänkte han egentligen? Vad var motiven och varför hängde han sig? Vi har inte svaren på de frågorna och sådana tomrum är fantastiska för konstnärer. I Sverige har t.ex. Pär Lagerkvist fyllt ut ett sådant tomrum i sin roman Barabbas där han skildrar fången Barabbas som friges i stället för Jesus.

Judas blir en mänsklig, sympatisk karaktär i JCS som egentligen bara vill Jesus väl men som ironiskt nog själv förlorar kontrollen över vad han har satt igång, och till slut hänger sig i förtvivlan över att allt gick överstyr på ett sätt han inte hade förväntat sig. Det är gripande – Webber och Rice har gett Judas fantastiska låtar med fyndiga texter och underbara rim, och det är svårt att inte känna sympati med karaktären – men det är rena spekulationer. Det är däremot långt ifrån Dantes skildring av Judas i Den gudomliga komedin, där Judas är en av tre som återfinns i den lägsta kretsen i helvetet där han för evigt tuggas av djävulen som straff för sitt brott.

Jesus

Bilden av Jesus är knepig. Där finns delar i berättelsen som stämmer ganska fint överens med evangeliernas skildringar som att Jesus rensar templet eller att han försvarar Maria som smörjer Jesu fötter med dyrbar olja. Samtidigt får man en känsla av att Judas inte är helt fel ute när han säger att Jesus förlorar kontrollen.

Efter att Jesus har rensat templet går han runt och botar sjuka (men det ser inte ut som att människor blir friska?), men efter hand tränger sig allt fler och fler närmare Jesus så att Jesus till slut ser ut att få panik och ropar: ”There’s too many of you…Don’t push me./ There’s too little of me…Don’t crowd me./ Heal yourselves!” (Ni är för många. Knuffa mig inte. Jag är för lite. Omringa mig inte. Läk er själva!)

Den viktigaste sången karaktären Jesus sjunger är sången i Getsamane. Där blir det tydligt vilken bild av Jesus som musikalens författare vill förmedla. Jesus har förändrats, han är inte lika säker som han var när allt började för tre år sedan: ”Then, I was inspired./ Now, I’m sad and tired./ Listen, surely I’ve exceeded expectations,/ Tried for three years, seems like thirty./ Could you ask as much from any other man?” (Då var jag inspirerad. Nu är jag ledsen och trött. Visst har jag överträffat förväntningarna, försökt i tre år, känns som trettio. Kunde du kräva lika mycket från någon annan människa?)

Jesus fortsätter sedan sin brottning med Guds vilja och önskar att han kunde få veta vad som är poängen med att han ska dö. Texten är litterärt sett underbar (”Can you show me now that I would not be killed in vain?/
Show me just a little of your omnipresent brain.”), men ganska stötande för en troende. Men sedan kommer en nyckelscen. I bönen böjer sig Jesus för Guds vilja och säger: Ja, jag ska göra det. ”Why then am I scared to finish what I started,/ What you started – I didn’t start it.” (Varför är jag rädd att avsluta vad jag påbörjat, vad du har påbörjat – jag startade det inte!)

Jag återkommer i nästa inlägg till de teologiska och historiska problemen med den här representationen av Jesus.

Sedan får vi följa Jesus till Pilatus och Herodes. Herodes är en pajas i musikalen, men han får en rolig roll som en playboy man inte kan ta på allvar med underbara rim som ändå säger något om Herodes’ sensationslystnad: ”Prove to me that you’re no fool:/ walk across my swimming pool!” (Bevisa att du inte är en dåre: gå över min swimmingpool!)

Musikalen slutar med att Jesus korsfästs, dör och förs bort. Uppståndelsen finns inte med mer än som en antydan. I samtliga versioner av musikalen jag har sett slutar berättelsen med ett stort ljus som ger en aning om uppståndelsen, men som lämnar oss i ovisshet.

Avslutning

JCS är en musikal som utforskar den mest kända berättelsen i världshistorien: Jesus sista dagar. Musikalen kommenterar särskilt relationen mellan Judas och Jesus, men även Maria Magdalena och Jesus (som tyvärr inte har fått något utrymme alls i den här bloggposten!). Det är intressant, men spekulativt. Den stora behållningen är musiken och texterna. Inte sanningen. (Men musiken …! Karaktären Judas kräver sin tenor och Kajafas kräver sin bas, men oj så vackert det blir när det stämmer!)

På ett djupare plan, och det är vad nästa inlägg ska handla om, är JCS en alltigenom sekulär evangelieskildring. Och det gör den ganska intressant. För vad händer egentligen om man plockar bort det övernaturliga ur evangelierna? Det har ju varit liberalteologins projekt under så lång tid. Judas sätter ord på det i inledningen till sin första sång:

My mind is clearer now.
At last all too well
I can see where we all soon will be.
If you strip away The myth from the man,
You will see where we all soon will be. Jesus!
You’ve started to believe
The things they say of you.
You really do believe
This talk of God is true.

(Nu ser jag klart. Till slut förstår jag klart och tydligt var det hela snart kommer att sluta. Om du tar bort myten från mannen ser du var vi alla snart kommer att sluta. Jesus! Du har börjat tro att sakerna de säger om dig, du tror verkligen att det här snacket om Gud är sant.)

Vad som händer är att man får en sekulär frälsare. Han är på sin höjd inspirerande och kanske kan han väcka sympati men i grunden är han rätt patetisk. Det är en sekulär frälsare för en sekulär tid, vilket gör JCS till ett sekulärt ”evangelium” och som sådant är det inte så spännande. Ironiskt nog är det JCS som spinner vidare på myterna om Jesus medan evangelierna beskriver verkligheten, men det är ämne för nästa blogginlägg.

Lämna din kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2019 Evangelisk Luthersk Mission. All Rights Reserved