Tredje advents söndagen är Johhens Döparens i den svenska evangelieboken. Jag predikade om Johannes i Las Brisas förra söndagen, andra advent. Vill du läsa predikan så finns den här nedanför. (Översättningen har jag gjort ganska hastigt, så språket kanske är lite kantigt.)

Johannes Döparen

Andra söndagen i advent; Las Brisas 6 dec 2009

Lukas 3:1-6; Malaki 3:1-4

Jag heter Johannes. Många kallar mig Sackarias, efter min far, men Johannes är mitt namn. Ibland kallade min mamma mej för Isak eller Samuel. Det var därför att jag föddes efter mycket väntan och många böner. Precis som Isak och Samuel. De föddes också av gamla mödrar, som jag.

Första gången jag tänkte på att mina föräldrar var äldre än mina vänners var när jag var fem år gammal. – Pappa, varför har du så många gråa hår?, frågade jag min pappa. Han såg på mej:

– För att jag är gammal.

– Varför är du gammal?

– För att du kom så sent, han svarade leende, och la till: – Skynda dej nu, så du inte kommer sent igen. Vi ska på fest hos faster Anita idag. Vi talade inte mer om det. Min far tyckte inte om att prata om sig själv. Mest av allt han älskade att berätta om vårt folk. Han kunde så mycket av Skrifterna utantill.

Min far var präst. Två veckor varje år tjänande i templet i Jerusalem. Innan han reste förberedde han sig alltid mycket. I bön och genom att läsa från Skrifterna. Eftersom han var präst fick han låna rullarna från synagogan. Jag älskade att lyssna på när han läste med hög röst. Jag var väldigt aktiv som barn, kunde nästan aldrig sitta still, men när pappa läste kunde jag sitta tyst och lyssna i timmar.

En gång – när jag var tolv år gammal – läste han från profeten Malaki (3:1-4). Hans röst förändrades på något underligt sätt när reciterade:

Se, jag skall sända min budbärare och han skall bereda vägen för mig. Och den Herre som ni söker skall plötsligt komma till sitt tempel, förbundets ängel som ni längtar efter. Se, han kommer, säger HERREN Sebaot. Men vem kan uthärda den dag då han kommer, och vem kan bestå när han uppenbarar sig? Ty han är som en guldsmeds eld och som en tvättares såpa. Likt en guldsmed skall han sätta sig ner och rena silvret. Han skall rena Levi söner, luttra dem som guld och silver, så att de kan bära fram åt HERREN en offergåva i rättfärdighet. Då skall offergåvorna från Juda och Jerusalem behaga HERREN som i forna dagar och gångna år.

Vid middagen samma kväll frågade han mej, – Johannes, lyssnade du när jag läste i eftermiddags?

– Ja, far. Men vad betydde det? Jag förstod inte.

– En dag, min son, ska du förstå.. Johannes, när den dagen kommer, så dej inte om, tveka inte, utan gör som Herren säger. Han har en speciell uppgift för dej.

– Vilken uppgift? Jag vill bli präst som du. Jag ska bli präst, jag är en ättling till Aron. Är det inte så? När det blir min tur ska jag tjäna Herren, vår Gud, i templet. Eller?

Min pappa såg på min mor, och sedan på mig och med allvarlig, och samtidigt glad, röst sa han. Jag glömmer aldrig hans ord. – Så många år väntade vi – din mamma och jag – innan du föddes Johannes. Så många år, så många århundraden har Guds folk väntat på Messias, Frälsaren som Gud har lovat oss. Vi ska inte vänta mycket mer. Det är nära nu.

Och du, barn, skall kallas den Högstes profet. Ty du skall gå före Herren och bana väg för honom och ge hans folk kunskap om frälsning, att deras synder är förlåtna (Lukas 1:76-77)

Några år senare dog mina föräldrar. Jag stannade inte i byn, utan gav mej ut i öknen. Där började jag söka Herrens vägledning. Ibland gick jag till Jerusalem och när jag såg templet undrade jag alltid varför Gud inte tillät mej att tjäna Honom där. Men återigen, ledde Herren, mej ut i öknen. Och så en dag, det var

under kejsar Tiberius femtonde regeringsår, när Pontius Pilatus var landshövding över Judeen, Herodes landsfurste över Galileen, hans bror Filippus över Itureen och Trakonitislandet och Lysanias över Abilene, och när Hannas och Kajfas var överstepräster, (Lukas 3:1-2a)

Den dagen inspirerade Herren mej att tala. Jag började vandra mellan byar och städer nära floden Jordan och predika ett tufft budskap från Herren. Det dröjde inte länge innan jag inte behövde söka upp människor. De kom till mej.

Människor – alla slags människor – ungdomar, vuxna, gamlingar. Präster och fariséer. Bönder, soldater och husmödrar. Rika och fattiga människor. Alla möjliga. Jag såg dem komma, och jag ville så ofta trösta dem.

Men, nej. Herren lät mej inte göra det. Inte ett ord skulle jag uttala som kunde få folk att tänka att Herren accepterade deras liv som det såg ut. Han ville se förändring. Mitt budskap var alltid detsamma: ”Omvänd er, bekänna era synder och låt döpa er för att få förlåtelse.” Alltid det samma.

Min uppgift är att förbereda. Som profeten Malaki profeterade för så länge med orden min far fick mej minnas för alltid. Och som Jesaja förkunnade:

En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren, gör stigarna raka för honom. Alla dalar skall fyllas och alla berg och höjder sänkas. Krokiga stigar skall rätas och ojämna vägar jämnas. Och alla människor skall se Guds frälsning. (Lukas 3:4b-6)

Min uppgift är att förbereda människor. Jag vet att Messias, Kristus, kommer med räddning för alla människor. Jag förbereder vägen. Jag förbereder – Han kommer att uppfylla, infria. Vad som än händer med mej – jag har ingen aning om vad som kommer att hända mej – men jag vill vara trogen i den uppgift som blivit min. Jag förbereder människor, mitt folk. Budskapet är inte mitt eget, det är ett budskap från Herren Sebaot: – Vänd tillbaka till Gud!

_ _ _

Tre slutsatser att tänka på, reflektera över, under veckan som kommer:

1. Gud sände Johannes Döparen för att bereda vägen för Frälsaren, Jesus. Vi kan aldrig göra någon annan kristen. Inte du eller jag, eller prästen eller missionären kan göra det. Men det vi kan göra är att bana väg för Herren. Så vad kan vi, i vår församling, göra för att nå fler människor för att leda dem fram till den punkt att de låter Jesus komma in i deras liv, i deras hjärtan?

2. Johannes Döparen sade om Jesus: Han måste bli större och jag mindre (Johannes 3:30). Tänker vi så? Eller försöker vi göra oss själva stora och betydelsefulla?

3. Johannes var en trogen tjänare. Hans tjänst var en framgång. Och hela Judeen och alla Jerusalems invånare kom ut till honom och bekände sina synder och döptes av honom i floden Jordan (Markus 1:5). Johannes tjänst var en total succé. Men hans liv slutade mycket tragiskt. Han tillbringade sina sista dagar i fängelse och avrättades slutligen genom halshuggen. Jesus sa om Johannes: Bland dem som är födda av kvinnor har ingen trätt fram som är större än Johannes Döparen (Matteus 11:11b). Riskerar vi att tänka att Gud alltid välsignar alla kristna med materiella saker, med god hälsa och en bra karriär? Johannes Döparens exempel är ett vaccin mot en sådan teologi. Gud lovar att ge oss mer än vi någonsin kan föreställa oss – men det väntar oss i det himmelska hemmet. I denna värld är det vår uppgift att tjäna, och att följa Johannes’ exempel, att bereda väg för Herren så att han tas emot av våra grannar, våra anhöriga, våra vänner och kollegor.

Amen.

>