Kan man frukta och älska samtidigt?
Under ett par års tid har jag arbetat med att språkligt revidera Doktor Martin Luthers lilla katekes. Jag har skrivit om det tidigare på bloggen (här och här). Nu är jag framme i slutskedet av det arbetet.
En fråga som har hängt med är hur förklaringarna till buden ska inledas. ”Vi skall frukta och älska Gud…” har det stått i alla (?) svenska översättningar hittills. Utmaningen har varit dubbel. Dels att ordet frukta inte används så mycket idag – det är kanske på väg ut ur det svenska språket. Och dels betydelsen av ordet frukta; är den samma idag som när Luther valde att använda ordet?
- ”Vi ska respektera och lyda Gud” är ett alternativ jag har provat. Att ha respekt för någon fångar något av betydelsen i frukta. Men problemet blir att respektera också används alltmer om att låta var och en tycka som den vill. ”Jag respekterar din åsikt, men delar den inte..”
- Ett annat förslag har varit ”Vi ska lyda och älska Gud”. Det gillar jag för det skaver – lydnad skapar inte så positiva associationer idag, fast det i Bibeln är ett positivt laddat ord. Och man kan mycket väl i en förklaring av Tio Guds bud säga att vi ska lyda både dem och Honom. Men fångar det Luthers tanke?
- ”Vi ska rädas och älska Gud…” satt jag och funderade på en bra stund. Jag hade velat använda det, men formen rädas känns ganska knöligt.
Kanske tänker någon: Kan man vara rädd för och älska samtidigt? Även om den låter lite märkligt, så kan jag tänka på en rad tillfällen då jag både varit rädd för och älskat. När jag gjort någon jag tycker mycket om väldigt illa – då kommer rädslan. Hur ska han eller hon reagera? Ska jag bli förskjuten, straffad eller kanske förlåten? Jag är inte bara rädd – jag älskar fortfarande och därför blir kanske rädslan större.
Jag har landat i att ”Vi ska frukta och älska Gud…”. Det får bli den gamla slitstarka formuleringen. Inte för att den är gammal, men för att jag tror den fungerar och bäst beskriver mycket av budens syfte: Att ställa oss inför det faktum att den helige ställer höga krav och våra misslyckanden behagar honom inte. Nästa gång katekesen revideras kanske ordet frukta helt lämnat det svenska språket – då måste vi finna något annat.
Katekesen talar, liksom hela Bibeln, tydligt om att Gud kan möta både vår fruktan och vår längtan efter hans närhet. I Jesus möter han oss med sin nåd. Där möter han oss med orden ”Frukta inte”. Det är evangeliet som kommer och gör sitt verk.
/ErikJA
4 reaktioner till “Kan man frukta och älska samtidigt?”
Lämna ett svar till Henrik Nilsson Avbryt svar
© 2021 Evangelisk Luthersk Mission. All Rights Reserved
Tack Erik för att du landat i att ”Vi ska frukta och älska Gud…”!
Jag har de senaste dagarna läst om Gideon (Dom 6-8). Där återfinns det ”mönster” som du beskriver – samtidigt frukta och älska Gud:
När Gideon såg att det var Herrens ängel, sade Gideon: ”Ve mig, Herre Herre , jag har sett Herrens ängel ansikte mot ansikte!” 23 Men Herren sade till honom: ”Frid vare med dig! Frukta inte, du skall inte dö.” 24 Då byggde Gideon ett altare där åt Herren och kallade det Herren är frid. (Dom 6)
Jag är också glad att du landat i att behålla frukta och älska.Sen är det en utmaning för oss som predikar att förklara detta så det blir begripligt för barn och unga som inte möter ordet ”frukta” i sin vardag på samma sätt som vi gjort. Gud hjälpe oss därtill!
Jo, jag tror också det är det bästa, eller minst dåliga, alternativet. Det finns så mycket bibliskt material som handlar om just detta, att det är hemskt obehagligt att göra Gud emot, ja, det är till med något att vara rädd för. Problemet med svenskan är ju att ORDET är omodernt just därför att SAKEN är omodern. Kanske just därför är det värt att behålla ordet.
Frid i Jesus!
//Mattias Lindström
Jag har en tid ”fruktat” (varit rädd för…) det faktum att katekesen används mindre och mindre. Jag förknippar den mest med min konfirmationstid. Tyvärr ligger den sedan oläst alltför mycket. Dagens konfirmander (många av dem) får undervisning utan att genomgå katekesen i den utsträckning jag fick göra. Därmed inte sagt att undervisningen är till det sämre, men jag tror/hoppas att den efter en språklig revision åter får ta plats hos både barn, ungdomar och vuxna.
Vår Lutherska identitet är verkligen något värdefullt att ta vara på, en sak jag lärt mig särskilt under de senaste åren.
Jag gläds över att du Erik, har tagit dig så här långt i revideringsarbetet och att du gör det så här synligt, vilket ger möjligheten till alla dessa inputs och synpunkter man kan läsa här. Tack för din insats, all uppmuntran till detta arbete! Gud välsignar!