Måndag, monotoni, pandemi – och samma Guds omsorg

Måndag, monotoni, pandemi – och samma Guds omsorg

I morse när jag läste tidningen såg jag en notis där statsepidemiologen Anders Tegnell uttryckte ungefär att vi troligtvis kommer att få leva med restriktionerna under hela våren. Det känns en aning tröstlöst. Snart har vi levt med restriktionerna i ett helt år. När pandemin på allvar kom till Sverige i mars förra året hade jag och Maria precis bokat sommarens (2020) semesterresa till Italien och jag tänkte: ”Inte en chans att det här kommer vara kvar då. Vår resa är trygg.” Det behövde ju inte gå särskilt många veckor innan jag insåg att jag hade fel. Men jag var åtminstone inte värre ute än en deltagare i Kvartals veckopanel som i februari (kanske?) sa att det här skulle blåsa över på någon vecka 😂

Nu börjar vaccinationerna komma igång, även om distributionen har drabbats av förargliga förseningar, och det ger visst hopp om att livet snart ska kunna återgå till det någorlunda normala igen. Livet under restriktionerna och motgångarna prövar vår tro och tillit. Även för en kristen innebär den pågående krisen svåra påfrestningar, men den ger också skäl till reflektion.

Kristna och kriser

Den första saken man kan fundera över är varför kristna sörjer och påverkas lika starkt som andra av den pågående pandemin. Borde inte kristna ha en annan trygghet och därför större motståndskraft? De skulle man ju kunna tro, men att vara kristen innebär ju inte att man är oemottaglig för sorg och lidande. Antagandet bygger egentligen på att kristna skulle vara funtade på ett annat sätt än andra människor, men det är en missuppfattning – om än en väldigt spridd sådan.

Att vara kristen är inte att leva på en annan nivå än andra människor. Det innebär inte att man är upphöjd över alla andra eller att man är starkare, mer moralisk eller på annat sätt kvalitativt olik omvärlden. Nej, det finns bara en enda mänsklighet och den delar vi alla. Våra fysiologiska, biologiska och psykologiska förutsättningar är desamma. Att vara kristen handlar snarare om att sätta sin tillit till någon som är alltigenom god och kärleksfull och oändligt mycket pålitligare än någon människa.

Tryggheten, som denna tillit skapar, kan ge kraft och tröst och mod till att klara sig igenom livets motgångar med ett glatt och ödmjukt hjärta, men det är inte ett pansar mot sorg.

Kors och kris

En kristen är alltså inte immun mot konsekvenserna av diverse kriser, men kriserna avslöjar var vi har vårt hjärta. Det är den andra saken man kan reflektera över i den här situationen. Luther förklarade att en avgud i praktiken är någon/något som man vänder sig till i nöden och väntar sig allt gott av, och i den bemärkelsen tror jag att många kristna har fått sina avgudar avslöjade det senaste året – och det är bra!

Vi är så rädda – både i kristenheten och i samhället i stort – för att bli påkomna med att ha fel, tänka fel, göra fel, och det är ett av de största hoten mot ett sunt klimat. Att vara människa är att ha fel, tvingas omvärdera och göra bättring. Rädslan för att ha fel bygger undermedvetet på illusionen om att det skulle finnas felfria människor och att ett fel skulle vara oåterkalleligt, men det är en vanföreställning. Ingen människa är felfri och ingen behöver upprätthålla bilden av felfrihet. Givetvis har vi avgudar i våra liv och det är en nåd när de blir avslöjade, för då kan vi omvända oss och fördjupas i tilliten till Herren Jesus.

Korset är det starkaste skyddet i kriser för korset avslöjar att Gud älskar dem som har och gör fel, eller som vi brukar säga: Gud älskar syndare. Däremot har Gud inte tålamod med de som vägrar erkänna sina fel och vidmakthåller sin förträfflighet. De kallas för självrättfärdiga och deras problem är inte att de är lägre stående människor än andra utan att de vägrar ta emot hjälp från Gud. Korset visar att Gud själv har lidit och att han vet vad smärta är. I lidandet var han inte upphöjd över vanliga mänskliga reaktioner utan han kände rädsla, sorg, ångest, smärta precis som vilken annan människa som helst, men hans människokärlek och hans rättfärdighet hjälpte honom uthärda i prövningen. Vi får vila våra hjärtan hos honom och där hämta kraft för att uthärda också våra prövningar.

Kris och tålamod

Eftersom våra liv vilar i Guds händer har vi råd med tålamod i prövningarna. Det är en tredje aspekt av den pågående pandemin. I takt med att vaccinationsprogrammen rullas ut får vi rapporter om människor som tränger sig före i köerna och det är kanske inte så mycket att förundras över. Människan är av naturen egoistisk och det krävs helgelse och hårt arbete för att råda bot på självcentreringen.

Givetvis är vaccinationerna viktiga och givetvis längtar vi efter att dels bli skyddade mot sjukdomen, dels att få träffa familj och vänner igen som vanligt – men det finns saker som är ännu viktigare. Respekt för våra myndigheter, respekt för dem som är i ännu större behov av vaccinationer, respekt för våra medmänniskor … Men framför allt tilliten till Guds omsorg och vissheten om att Gud skyddar och bevarar oss oavsett vad som händer.

I Guds händer

Guds folk har gått igenom prövningar och kriser förut. Alltid har Herren gått före. Vi är inte utlämnade åt oss själva, vi är inte ens utlämnade åt våra myndigheter eller läkemedelsbolagen. Herren Jesus har allting under kontroll och han har lovat att aldrig svika eller överge oss.

Vi behöver dagligen Guds ord för att bygga upp den himmelska motståndskraften och det är viktigt att tar oss den tiden. Annars står vi oss slätt mot prövningarna. Men några minuter tillsammans med Herren i ensamhet eller i familjen eller med andra kristna ger nytt mod för dagen.

På vårt (digitala) styrelsesammanträde förra helgen sjöng vi en gammal sång, ”Du lilla skara som är på resa”, nr 423 i den nya Lova Herren. Den passar bra en måndag som denna:

Igenom ljus och igenom mörker,
igenom sorg och igenom nöd,
igenom eld och igenom vatten,
igenom liv och igenom död.

Det går igenom, det stannar inte
i jämmerdalen, Gud vare pris!
Vad som än händer oss under färden
vi får dock hamna i paradis.

2 reaktioner till “Måndag, monotoni, pandemi – och samma Guds omsorg”

  1. Tack, Daniel, för dina reflektioner! Tillåter mig att fundera vidare kring det du skriver om rädslan för att ha fel. Kan det ha att göra med att Nåden ”försvunnit”? I en värld där så mycket (inte minst i sociala medier) går ut på att visa upp den perfekta bilden, den snärtigaste one-linern o.s.v, finns det inte plats för brustenheten, och därmed inte heller för Nåden. Där allt är perfekt behövs ingen nåd. Där finns ingen nåd att få och heller ingen nåd att ge. Jag tror vi behöver fundera på vad detta gör med oss som människor och som kristna, och vad vi gör med detta.

    Tack och lov får vi tjäna en Herre vars storlek på nåden i förhållande till vreden är som ett helt liv i förhållande till ett ögonblick (Ps 30:6). Låt oss be om att kunna bli Nådens mottagare, för att genom det också kunna bli Nådens förmedlare i en värld i desperat behov av nåd.

    1. Hej Per!
      Det har du nog en poäng i. Jag tycker att det har framkommit på lite intressanta sätt ibland på senare tid i medier att också sekulära har reflekterat över hur vår samtid alldeles saknar barmhärtighet/nåd/förlåtelse. Har man stämplats som fel eller persona non grata är det nästintill omöjligt att hämta sig, åtminstone i det korta loppet. Det är både skadligt och främmande för en kristen människosyn. Där har vi mer att fundera över! Tack för påminnelsen om vem vi tjänar 🙏🏻

Lämna din kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

© 2019 Evangelisk Luthersk Mission. All Rights Reserved