Matongo

Nu var det ett par veckor sedan jag skrev sist, och det har hänt en del. Just nu befinner jag mig på Matongo, där den finska kyrkan (LEAF) har ett barnhem som heter Emmanuel. Där håller jag alltså till under dagarna. Jag kom hit i onsdags och ska vara här en vecka till. Anledningen till det är att det är lov, så secondary i Chesinende har stängt och pojkarna på Bethesda har åkt hem. Jag bor i ett litet missionärshus tillsammans med två finlandssvenska tjejer, Nina och Sara, som gör sin socionompraktik i Kenya. Det är roligt med lite sällskap. För ett par veckor sedan var Kerstin tvungen att åka hem till Sverige pga att hennes mor blev mycket dålig. Chesinende är såklart tomt utan Kerstin och det känns konstigt att vara där utan henne. Ändå är det där som jag nog känner mig mest hemma. När skolorna sätter igång igen kommer jag troligtvis pendla mellan Chesinende och Bethesda.

Förra veckan hade vi en workshop för flickorna på secondary. Det var väldigt spännande och det verkade mycket uppskattat. Trots att alla flickorna på skolan (ca 140 st) trängdes in i en liten sal var de väldigt aktiva och intresserade. Det blev många skratt, och trots att det var så få i teamet den här gången så att till och med jag fick rycka in, blev det en välsignad workshop. Gud var med och ledde och verkade.

DSC_0323

Men nu är jag alltså på en helt ny plats med nya uppgifter. Idag gjorde vi hembesök tillsammans med tre kenyaner som arbetar inom det här barnskyddsprojektet som Emmanuel ingår i. Det är nio stycken, till stor del diakonissor, som åker runt till de hem där barnen bor. Dessa barn saknar antingen en eller båda föräldrarna och bor ofta hos släktingar. LEAF ger dessa familjer ekonomiskt stöd och har alltså anställda som besöker dem med jämna mellanrum.

Jag, Nina och Sara traskade iväg mot byn Chebera kvart i sju i morse för att ta en matatu därifrån till Kisumu. Eftersom vi hade en bil till vårt förfogande hann vi med  hela sju besök under dagen. Vi började med tre besök i stan, för att sedan åka vidare till landsbygden. Under besöken gavs tillfälle att ställa frågor och höra hur familjerna hade det. Sedan bjöds det på något. Alltid. Vid första hembesöket när jag såg dem komma med en massa läsk sa jag till en av de anställda att de inte behövde ge oss något. Det kändes fel att de skulle passa upp på oss när vi var där för deras skull. Men jag fick genast svaret att ”No, no, this is the kenyan way. If you refuse to take it they will feel bad. Actually, if you don’t eat what they have prepared, they will see you as a bad person.” Så det var bara att tacka och ta emot.

Det var som att matmängden ökades efter varje ställe vi kom till. Först var det läsk, sedan var det nötter, bröd och chai; därefter chai, bröd, chapati, ris, ugali, kyckling, kött och kål; kort därefter bröd och varm choklad; tio minuter senare fisk, ugali, lever och grönsaker; och sist men inte minst bjöds vi på ugali, kyckling, ris, grönsaker, bröd och chai. Jag har faktiskt aldrig varit med om dess like, det kändes som att vi var på något slags mat-maraton!

Jag försökte avböja flera gånger men kenyanerna påminde mig om hur viktigt det var att äta det som de hade förberett. Vissa hade ju väntat på oss hela dagen. De hade börjat förberedelserna redan på morgonen. Det är därför som de anställda i vanliga fall aldrig brukar tala om för familjerna när de tänker komma. De vet att då sätter de genast igång och lagar mat, eftersom det är den kenyanska kulturen. Och jag kunde ju se besvikelsen i deras ansikten (speciellt i det sista hemmet) när de såg hur lite vi åt, men det fanns helt enkelt ingen plats kvar i min redan så uttänjda mage. Till och med kenyanerna började se lätt panikslagna ut när det ännu en gång bars fram mat. De var också proppmätta, och det ska mycket till innan en kenyan blir proppmätt och inte kan få i sig mer.

IMG_1334

Så det har varit en minst sagt intressant dag. Det jag kommer komma ihåg mest från den är antagligen maten. Men det var såklart trevligt att få träffa familjerna och se dessa barn som fått nytt hopp och nya möjligheter tack vara sponsorerna. Vid sextiden på kvällen var vi hemma igen, men det gjorde inte så mycket att dagen var lång. Vi gjorde ju knappt något annat än åt, pratade och satt i bilen.

IMG_1326

 

 

/Amanda, volontär Kenya

1 reaktion till “Matongo”

Lämna ett svar till Henrik Nilsson Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

© 2021 Evangelisk Luthersk Mission. All Rights Reserved