Mountainbike ner för Chachani

Mountainbike ner för Chachani

I lördags gjorde jag något som jag aldrig gjort förut. Jag körde mountainbike ner för ett berg!

Det var för lite över en vecka sedan som jag fick höra av några av de andra studenterna på ABC (språkskolan) att det tänkte åka ner för Chachani på mountainbike och jag tänkte: Varför inte? Sagt och gjort så skulle jag plötsligt köra mountainbike ner för ett av det högsta bergen i området!

 

Kl. 8.00 lördag morgon samlades vi utanför resebyrån som ordnade med cykel, kringutrustning och skjuts upp. Det var jag, Hillary, Bryce, Rick, Andrew och en kille från Tyskland som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på. Vi satte oss i bilen och så bar det av, en uppstigning på ca. 2500 m till 4800 möh. Vägen upp var verkligen vacker (men knölig) då solen strålade och det lilla regn som hade kommit under veckan hade färgat bergstopparna vita av snö.

Väl uppe var det dags att fixa sig i ordning, sätta på sig skydd, hjälm och ställa in cyklarna. Jag provade på att jogga en bit för att se om höjden påverkade mig och jag blev andfådd direkt men då färden senare bar av neråt utan större konditionsmässiga ansträngningar var det inget som störde mig. (Kan tillägga att Chachani är strax över 6000 möh så det var en bra bit kvar till toppen…).

Strax efter 11.00 bar det av nedåt och det gick undan ska ni veta! Det dröjde bara ca. 10 min innan vi var vid den första checkpointen där vi skulle stanna för att se till att alla hängde med. Därefter följde en resa som gick över gräshedar, branta sluttningar men allra mest på könlig bred grusväg vilket medförde att händerna krampade då jag fick hålla hårt i ett styre som studsar som om det körde över en tvättbräda, samtidigt som jag fick hålla koll på bromsen med högerhanden så att jag inte fick för hög fart och tappade kontrollen. (Jag kan reda nu säga för de som är oroliga att bara jag och en till ramlade en gång vardera och det var på det brantaste ställe där vi tog det så pass lugnt så att jag stannade till, men på grund av lutningen ville cykeln fortsätta vilket medförde att jag ramlade om kull och fick ett lår som kliade lite hela vägen ner (upptäckte senare, när jag kommit hem, att det rörde sig om små kaktustaggar, men de var lätta att få ut så ingen större skada skedd)). Efter ca. 2 timmar tog vi en fikapaus och jag kan säga att de mackorna och den drickan var mycket god!

Efter pausen följde ca. 10 min av den delen av färden som jag tyckte allra mest om. En sträckning som gick på en sandväg vilket medföljde att främst händerna fick vila då det inte skakade så mycket, men samtidigt var det guppigt vilket gjorde att det inte blev för lätt! När sandvägen var slut så var det dags för asfalt som också var det underlag som vi hade resten av vägen ner. När man cyklat ett par timmar på skumpig grusväg kan jag säga att asfalt är som silke och om jag tyckte det gick fort innan så var det inget mot vad det gjorde nu. Vi formligen susade ner på serpentinvägar i hastigheter som mycket väl kan ha varit närmare 50-60 km/h!

Väl nere: 3,5h (tiden bokstavligen flög iväg och det kändes definitivt inte som 3,5 h) efter start på 4.800 möh hade vi tillbringat 50 km och 2100 höjdmeter (vi cyklade inte ända ner till centrum utan stannade vi utkanten av Arequipa) hade jag precis fått uppleva något som jag inte gjort förut, men som jag fann mycket roligt, underhållande och för att inte tala om vackert (den tid jag hann njuta av utsikten och inte fokusera på att få cykeln att göra som jag själv ville)! Måste säga att jag är sugen på att själv skaffa mountainbike när jag kommer hem till Sverige igen eller åtminstone låna pappas och dra ut och köra lite i den svenska naturen (kan nog bli lite svårt att får den höjdskillnaden, men desto mer upp och ner…).

Alla sex var mycket nöjda och glada och tacksamma för att vi fått ha en så rolig tur utan några större skador (Tack Gud för det!). Hillary och Brace var till och med så nöjda att det planerar att göra det igen, men jag tror jag är nöjd då det finns mer saker som jag vill hinna med på min lediga tid här i Peru!

Idag, dagen efter kan jag säga att jag är mindre mör än vad jag trodde jag skulle vara. Har inte ont i benen, vilket jag borde ha då jag havlstod större delen av färden då det var för skumpigt att sitta ner (de som satt ner mer ångrar det idag…). Har dock lite ont i ryggen, men då jag stått böjd i över tre timmar är jag inte förvånad.

Innan jag slutar skriva och går och lägger mig (ska på ungdomsläger med Adam och Cornelia imorgon, men berättar mer om det i nästa inlägg) vill jag bara tipsa om att har ni lusten och möjligheten att någon gång få göra något så här tokigt men roligt så gör det, det är väl värt det!

 

Tills nästa gång:
Ciao och Guds välsignelse!

/Arvid Birgersson

1 reaktion till “Mountainbike ner för Chachani”

  1. WOOOOW va läckert Arvid! Jag nöjer mig med att läsa din blogg så behöver jag inte göra det själv… Jag gör mycket annat tokigt ändå 🙂
    PS! ”Tysken” kan man också kalla Andre, om man vill alltså 🙂 DS!
    Bendiciónes grandes a ti

Lämna din kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2019 Evangelisk Luthersk Mission. All Rights Reserved