Nyheter

Tack till alla er som gett en extra gåva till missionsarbetet i Peru. Tack vare era gåvor kan vi ha missionärer på plats för att hjälpa och stödja, både kortsiktigt och långsiktigt, andligt och lekamligt. Fortsätt att Be och Ge – inte bara just nu utan även framöver när denna katastrof lagt sig. Era gåvor har möjliggjort att några nödställda i Piura fått konkret hjälp. Jan Ulrik Smetana skriver:

”I onsdags åkte jag tillsammans med pastor Merci och José Luis (Pepe) till Piura för att hälsa på Steffen och besöka några byar som drabbats hårt av översvämningen. Med oss i bilen från Chiclayo hade vi, tack vare er missionsvänner som delar med er, 300 kg ris, 60 kg socker, matolja och pasta. Byarna ligger i något som kallas det nedre Piura och som drabbades mycket hårt när floden översvämmade i slutet av mars. Steffen hade kontaktat två pastorer genom vilka vi kunde kanalisera vår nödhjälp. Vi förmedlade nödhjälp till tre byar, Pozo de Ramos, Narihuala och Pedregal Chico. Vi kan inte hjälpa alla, här bor mer än 500-700 familjer. Bara Herren kan och han har stor omsorg om dessa människor. Det gavs möjlighet för våra pastorer, Merci och Pepe att genom Guds ord uppmuntra de drabbade och även be tillsammans med dem.

Det första stället vi besökte var byn Pozo de Ramos som ligger ca 3 km från floden, och pastorn berättade att när översvämningen kom flydde många upp till kyrkan som ligger på en höjd, gråtande, man föll på knä i bön till Herren. Herren gjorde många under den dagen, sa han. Innan vi överlämnade matvarorna besökte vi kvinnorna som under de värsta dagarna fick bo i kyrkan i Piura, där också ett barn blev fött. Vi fick också se hur flera hem förvandlats till en enda röra, vi såg det vatten som fortfarande låg kvar där en 9-årig flicka drunknade.

Vi besökte också en by som heter Pedregal Chico som var ännu mer drabbad av översvämningen som slog sönder många hem fullständigt. Det var svårt att se sorgen i de ögon vi mötte som gärna ville berätta och visa det som var kvar av deras hus. En äldre kvinna står framför det som varit hennes hem i hela hennes liv. En man med sin son framför sitt hem som förvandlats till skrot och vattenpöl. Andra hade fått sitt hem fyllt av en till två meter av lera. Men vi såg också förhoppningen i deras ögon att vi kommit för att hjälpa dem. Man känner sig maktlös, vem kan hjälpa alla dessa hårt drabbade människor mer än Gud? De som drabbats av regnet/översvämningarna som kom i slutet av mars sover i tält men det är väldigt varmt att vara är under dagen. Deras hus och tak har rasat man är i stort behov av att få skugga. Vi överlämnade takplåt till några av dem. Och torra varor till en annan del av byn.

(Klicka på bilderna för att se dem större.)

En man som hette Santiago vill visa oss sitt hem. Han berättade ett han hade ett fint hus med trädgård där barnen brukade hålla till och leka. En gård med rosor och två hektar mark med risodling. Allt detta hade närmast försvunnit. Han pekar mot ett par betongrester det enda som visar att det varit ett hus. Åkern och trädgården är fullständigt bortspolade. Det är svårt att förstå hur snabbt saker kan tas ifrån en. Pastor José Luis (Pepe) talade och påminde att detta kan lära oss att inte sätta vårat hopp till saker utan det enda nödvändiga är att vi sätter vårat hopp till Gud/Jesus. Mannen instämde och sade att han tackar Gud mitt i allt. ”Vi tar gärna tid att läsa en tidning men vi tar knappt tid att läsa den heliga Bibeln”. Santiagos berättelse gav starkt intryck på mig. Jesus ord, ”en människa lever inte bara av bröd utan av Guds ord”, blev levande, här vittnar en man som förlorat allt att Gud inte har lämnat honom. En Job i modern tid. Det var en fin stund vi hade där i sanden och bråtet. Gud är med dem i detta. Santiago berättade också att som väl var kom floden på förmiddagen, hade den kommit på natten hade vi alla kanske drunknat, nu lyckades alla rädda sig, några med helikopter andra på flytande saker. ”Vi har förlorat allt, men vi är tillsammans och alla är välbehållna”.