Offermentalitet

Till missionsarbetet hör en sida som inte hör till det mest spännande. Insamling av pengar. Att sända ut missionärer är dyrt. Liksom att ha anställda medarbetare i Sverige. Att ge ut tidningar kostar pengar, att driva bibelskola, o s v. På helgens NUM-sammanträde har vi arbetat en del med hur vi blir bättre på att samla in ekonomiska medel.

Ett ord dök upp i mina tankar. Offermentalitet. Det är ett ord som nog ger negativa associationer. Det handlar om att man varit offer för någon oförrätt och att man helt eller delvis gjort rollen som offer till sin identitet.

Men tänk om ordet kunde få en annan, en positiv betydelse. Kan inte offermentalitet vara en attityd där man är beredd till offer? Ett sinnelag som längtar efter att få ge för att andra ska få nås av evangeliet?

En sådan offermentalitet präglade väckelsens folk när man på 1860-talet sände ut de första missionärerna till Östafrika. Man offrade tid och pengar. Och man sände ut nya missionärer när de första hindrades av olyckor, sjukdom och död.

En sådan offermentalitet drev missionsvännerna i BV och i de regionala missionsföreningarna i södra Sverige när  sände missionärer till Afrika och Sydamerika. Liksom att man anställde predikanter för att resa på långa predikoresor i Sverige.

Jag tror att den offermentaliteten är på väg att försvinna. Fortfarande ges det gåvor. Ibland ganska stora – inte minst satsningen på nybyggnation på Strandhems missionsgård visar en vilja att vara med, ta ansvar och bidra. Men samtidigt saknar jag i mitt eget liv och hos många ELMare i min ålder och yngre givandet som livsstil, som mentalitet.

Mer offermentalitet – låt det bli en bön för 2016!

/ErikJA