Om samvetsfrihet, abort och läkaretik

Om samvetsfrihet, abort och läkaretik

I veckan har man på tidningarnas debattsidor och i flödet på Facebook kunnat läsa om aborter som samvetsfråga. Diskussionens vågor svallar högt och de flesta driver i samma riktning: Att inte vilja utföra aborter bör vara anledning att undvika barnmorskeyrket.

Frågan är aktuell just nu eftersom frågan prövas rättsligt i olika instanser. Just denna vecka har Arbetsdomstolen prövat om barnmorskan Ellinor Grimmark på felaktiga grunder nekats tjänst av Jönköpings läns landsting.

Många lyfter i den pågående debatten fram kvinnors frihet och rättighet att avbryta en graviditet. Några röster lyfter fram andra kvinnors (och kanske i något enstaka fall mäns) rättighet att utan att gå emot sitt samvete kunna verka som barnmorskor. På båda sidor i debatten finns ofta (uttalat eller outtalat) tanken att frågan om samvetsfrihet inom abortvård har en förlängning i frågan om aborter överhuvudtaget är försvarliga och i så fall under vilka omständigheter.

Jag är av den uppfattningen att frågan om samvetsfrihet är viktig. Vidare tror jag att vården vid svenska kvinnokliniker och mödravårdscentraler utan större problem skulle kunna organiseras så att de i personalen som på grund av samvetsbetänkligheter inte kan delta i genomförandet av aborter också skulle kunna slippa detta.

Men i grunden menar jag att aborter strider mot hälso- och sjukvårdens grundläggande uppdrag och skulle därför se att aborter överhuvudtaget inte utfördes inom hälso- och sjukvården. Detta för att jag menar att vid en graviditet är det möjligt att se kvinnan och fostret som två individer. Och om det är två individer som kommer till Hälso- och sjukvården ska inte vården av den ena gå ut över den andra. Det finns olika mer eller mindre förpliktigande medicinetiska texter och deklarationer, men gemensamt för de flesta är att det finns en formulering om att värna liv.

Det har svensk hälso- och sjukvård ofta varit väldigt bra på. Så bra att man som patient eller anhörig har kunnat veta att om vi söker oss till vården så gör personalen allt som står i deras makt för att rädda liv. Ett exempel är de många människor som kommer in – ofta genom anhörigas försorg – i samband med ett självmordsförsök.  Då görs inte från vårdpersonalens sida en prövning om skälen till suicid är starka eller svaga, om patienten gjort ett rationellt val eller om det gjorts under inverkan av depression eller annan sjukdom. Grundprincipen att rädda liv går först.

Inte så långt därifrån jag bor finns en kombinerad bilverkstad och bilskrot. Vid ett par tillfällen har jag lämnat bilen där för reparation. För att dagen återvända med en oro. ”Han har väl inte misstagit sig och skrotat min bil?” En liknande oro när jag söker svensk sjukvård vore förfärlig. Jag vill kunna veta att de läkare och sjuksköterskor jag möter kommer göra allt för att jag och övriga som går in genom sjukhusets dörrar kommer ut i bättre skick än vi gick in.

Också frågan om eutanasi, dödshjälp, är aktuell i Sverige. Ska en människa kunna begära hälso- och sjukvårdens hjälp att avsluta sitt liv? Om man tillåter det infinner sig en rad frågor: Vilka kriterier ska uppfyllas för att man ska tillmötesgå önskan? Ska man vara psykiskt frisk för att få begära dödshjälp? Om det krävs så behöver man försvara varför och hur somatisk och psykiatrisk sjukdom hanteras olika. Och så frågan om vem som ska utföra handlingen? Är det ännu en fråga där alla som arbetar inom en viss sektor av hälso- och sjukvården måste bejaka?

Låt principen om att värna liv vara överordnad inom hälso- och sjukvården.

Om samhället fortsatt menar att abort ska vara lagligt och möjligt, liksom om eutanasi kommer att legaliseras, så är mitt förslag att verksamheten bedrivs utanför hälso- och sjukvården. Det vore praktiskt inte alls särskilt komplicerat och det skulle öka tilltron till och tryggheten i hälso- och sjukvården, både hos patienter och hos personal.

Min personliga övertygelse är dock att livet från befruktningen är skyddsvärt och heligt. Därav följer att ett avbrytande av det livet oavsett tidpunkt och skäl är både olyckligt och klandervärt.

/ErikJA

 

4 reaktioner till “Om samvetsfrihet, abort och läkaretik”

  1. Mycket fint skrivet. Delar helt dina åsikter förutom att man ens bör överväga att använda vård för att avsluta liv. Oavsett i livets slutskede eller dess början. Sådana idéer är inte förenliga med kärleken till livet och människans värdighet.

    1. Tack Anna för din kommentar. Jag är inte av åsikten att man bör överväga att använda vård för att avsluta liv, och det tror jag inte heller att jag skrivit i bloggtexten. /ErikJA

  2. Tack, Erik, för bra och intressanta tankar! (För egen del skulle jag nog vilja säga att det är mer än ”möjligt att se kvinnan och fostret som två individer” – att det snarare är omöjligt att INTE se dem som två individer. Fast – det är ju du som är läkare…)

    Tanken att lyfta ut abortverksamheten från hälso- och sjukvården har jag inte funderat över tidigare, men den är klart intressant. ”Abortvård” är för övrigt ett av de idag tydligaste exemplen på ”Orwellskt” språkbruk; Hur mycket vård handlar det egentligen om för det foster som blir utsatt för detta??

  3. Tack för ditt inlägg, Erik! Jag har likt Per inte heller tänkt tanken att abort och ev eutanasi skulle kunna skötas utanför hälso- och sjukvården. Att tänka ”utanför boxen” kan vara bra ibland… hoppas detta kan ge en ny vinkel i debatten och kanske ”ruska” om lite.
    Hur som helst, vilken instans som än utses att sköta dessa livsavslutande åtgärder, så kvarstår ju livets värde och vår orätt att bestämma över när det ska ta slut. Ställningstagandet och inställningen till livet, delar jag (som du vet) helt och fullt med dig, enligt sista stycket i inlägget. Den frågan är mycket större än frågan om var och av vem dessa åtgärder utförs.

Lämna ett svar till Henrik Nilsson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2019 Evangelisk Luthersk Mission. All Rights Reserved