På väg uppåt (Torsdag i Främre Asien)

I dag åkte vi båt ut till några öar som ligger halvannan timmas resa ut längs kusten. Vi skulle gå i land på den största av öarna, och den bebos av några tusen personer. Längre tillbaka i tiden var befolkningen övervägande grekisk, men inte längre. Mitt på ön finns ett berg på vars topp det ligger ett mindre kapell till Sankt Görans minne, ni vet han med draken som också kallas Georg, Giorghis eller liknande.

Brant var backen upp mot toppen. Jag fick följe med en man som var äldre än jag. I sin ungdom hade han vandrat upp på sjutton minuter, nu tog det mer än en halvtimma. En del av den halvtimman samtalade vi. Han talade god engelska och hade varit i Stockholm en gång. Det hade med hans arbete att göra och handlade om att besöka ABB. Nu drömde han, eller rättare sagt hans fru, som antagligen redan nått toppen eftersom hon gick fortare, om att besöka Köpenhamn eller München. Kanske kunde de resa dit till våren.

Jag frågade försiktigt varför han vandrade upp till kyrkan där uppe. Han berättade att alla gjorde det. Oavsett om man var muslim eller kristen. I alla fall om man var från ön. Han var uppvuxen där. Han berättade att det fanns både synagoga och kyrka, och några grekiska familjer på ön. Han kunde enstaka ord på grekiska, men han var själv muslim. Men i kapellet där uppe kunde han be. Men man skulle gå – inte som några som passerade förbi på en mopedtaxi. ”Det ger mindre merit till bönen om du inte går på dina egna fötter upp.”

Vi närmade oss kapellet. Han instruerade mig att gå in, tända ett ljus och be för familj, nära och kära. Förste efter det kunde jag gå till restaurangen intill. Klockan fem i tolv gick vi mot kyrkporten. Vaktmästaren var i fräd med att sätta upp en lapp om lunchstängt, men mannen sa att vi måste be först. Han nickade åt mig ”Dröj inte för länge.”

Jag gick in. Lokalen kändes lite mörk i jämförelse med solljuset där ut. Jag la några mynt i en bössa och tände ett ljus. Bad för familj, nära och kära. För mannen som varit min medvandrare under en kvarts timma. För det folk han tillhör och land han bor i.

/ErikJA