Predikantdagar på Strandhem

Predikantdagar på Strandhem

Veckoskiftet som gick, 18-20 mars, var det predikantutbildningsdagar på Strandhems missionsgård. Drygt fyrtio ELM-predikanter deltog. Det var faktiska första gången jag var med. Sedan jag predikantkallades har jag varit utomlands de flesta år.

Det var mycket som var gott: Göran Landgrens undervisning om att förkunna Kristus idag, gemenskap och samtal med predikande bröder, och kökets fantastiska mat. Och ändå är det inget av det som fyller mina tankar, och som fyller mej med tacksamhet, utan att Gud ännu en gång böjt sej ner, tagit mej i handen och omfamnat mej med sin nåd. På lördag eftermiddag skulle vi dela in oss i mindre grupper för att be. Jag gick ganska missmodig dit. Men i bönens stund tände Herren i mig en kärlekseld. Han lät för en stund mig se de predikanter som satt runt mig med Hans ögon. Tidigare hade jag beundrat dem. Nu kunde jag också älska dem.

Och inte bara dem – utan hela den rörelse jag får arbeta i. ELMBV har starka och svaga sidor. Men det gäller ju för allt i denna värld. De sista veckorna har jag funderat mycket på ELM:s historia och framtid. Mycket också på min egen roll och varför Gud satt mig här. Kanske är det så att ”smekmånadsfasen” i min nya tjänst är över: jag ser en del svagheter, karaktärsfel och annat tydligare än innan. Men samtidigt tror jag förälskelsens blindhet bytts i en kärlekens klarsyn. Kallelsen att älska också det som ingen kärlek förtjänar.

Ni vet, så som Gud älskade mig (Joh 3:16). Det är Hans kärlek som driver oss.

/Erik

2 reaktioner till “Predikantdagar på Strandhem”

  1. Ja, beundran eller medlidsamt förakt kan lätt ersätta kärleken. Men den som fått mycket förlåtet älskar också mycket. Det är viktigt att oarter påtalas i tid och Jesus förbjuder inte någon – allra minst en ledare som du att hjälpa till med flisan i broderns öga. Bara vi är villiga att liksom du i missmodets stund själva ta emot hjälp i bikt, förbön och själavård. (Bjälkar förblindar ju lätt och försvårar påtagligt den hjälpverksamhet man tror sej kallad till…).

    Var på gudstjänst i Göteborgs S:t Pauli i går. Och jag kunde inte hjälpa det – när hela församlingen sjöng med söndagsskolbarnen ”O vilken kärlek, underbar, sann”, då ”brast det för mej”, då mötte mej Jesus kärlek genom att att församlingen liksom kvinnan i evangelietexten gestaltade det som står i 2 Kor. 2:15-17. Jfr en psalm vi inte sjöng: http://svps1986.blogspot.com/2010/02/445-se-karlet-brast-och-oljan-ar.html

  2. PS. Även om jag mycket gillar även Axel B Svenssons korta psalm ”Min fromhet var en tagg i Kristi törnekrona” (som jag skrev på insidan av pärmen till min eljest mycket intressanta bok Svenskars fromhet av N.S.) kan budskapet om den heliga hämningslösheten i kvinnans kärleksförklaring bli till inspiration och glädje (det är ju därför Jesus liksom anbefaller hennes gärning till evangelisternas anteckningar). Tänk att även en syndares kärleksförklaring kan glädja vår Herre och medmånniskor i tusentals år och inte bara lägga sten på Herrens börda eller fördystra lärjungakretsens kassörer. Någon meriterande fromhetsövning är den ju inte, det trodde hon allraminst själv. Men det kan göra oss gott att liksom få ”kröna vår Herre” – och tvätta varandras fötter… DS.

Lämna din kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2019 Evangelisk Luthersk Mission. All Rights Reserved