Religionsfrihet i Sverige

I eftermiddags satt jag mellan ordföranden i Humanisterna och kyrkoherden i Stockholm S:ta Eugenia katolska församling på ett möte. Just där har jag aldrig suttit förut.

Vi var alla tre, liksom ytterligare handfull företrädare för olika trossamfund – eller ”livsåskådningssamfund” som Sturmark skulle anmärkt – inbjudna av integrationsminister Erik Ullenhag till ett möte om religionsfrihet, samvetsfrihet och tankefrihet i ett modernt samhälle.

Ministern började med att beskriva skillnaden på en sekulär stat och ett sekulärt samhälle. Sverige är med religionsfrihetslagen från 1951 och skiljande mellan kyrka och stat 2000 en sekulär stat. Dessutom har sekulariseringen gått långt, så långt att vi kan beskriva Sverige som ett sekulärt samhälle. (Ullenhag jämförde med USA där man redan från självständighetsförklaringens dagar värnat den sekulära staten samtidigt som samhället varken då eller nu är sekulärt.) Men det sekulära Sverige möter genom globalisering och invandring nya religionsvågor, och en del konflikter kan uppstå. Dessutom finns och lever de gamla samfunden fortfarande.

Det efterföljande samtalet kom att handla om hur vi ser på religionsfrihet och samvetsfrihet, och i vilken mån staten ska agera på området. Jag försökte peka på risken att religionsfrihet kommer att innebära frihet från religion, inte till religion. En risk som Ullenhag också uppmärksammade. Och så lyfte jag fram att religion aldrig kan göras till en privatsak. Det strider mot religionens natur – i alla fall den kristna trons.

Jag hoppas kunna återkomma med mera av mina och andras tankar. Nu sitter jag på tåget hem från Stockholm. Hoppas tuggummit mot åksjuka fungerar. I morse blev jag X2000-”sjösjuk”.

/Erik