Resursmissionär på resa

I skolans värld finns ibland en lärare som jobbar som ”resurs”, han/hon kan ha vissa timmar i en klass eller ta hand om några elever som behöver extra insatser i någon del av lärandet. En liknande ”resurs” är jag i missionärsteamet just nu. Och det är trevligt och omväxlande. Jag har nyligen kommit tillbaka till Kenya och är inte uppbokad på så mycket än. Men eftersom jag har varit här i Kenya tidigare så kan jag ge mig ut på lite äventyr.

Ett sådant äventyr var en resa till Maralal i Samburu. En praktikant skulle dit och några skolbänkar önskades från Atemo. Sedan har vi en ny familj i Maralal som skulle hit till Atemo för språkstudier men aldrig varit här förr. De ville gärna ha sällskap och hjälp att hitta vägen. Därför var det praktiskt att jag fick det uppdraget. I måndagseftermiddag startade jag och praktikanten Samuel vår resa och första stopp var verkstan i Kericho. Bilen behövde nya fläktremmar. En dryg timme tog det. Sedan körde vi till Chesinende där vi sov, svalt och skönt.

Tisdag morgon körde vi först ner till marknaden och köpte lite färskvaror som potatis, vitkål, morötter mm. Det är betydligt torrare i Maralal så det är roligt att ta med lite sådant. Sedan inväntade vi min vän Kiplimo som jag bett följa med för att hjälpa till vid ev problem. Det var också en chans att träffa honom lite mera. Han hade också en annan kompis med. När vi börjat köra dröjde det inte mer än 45 minuter innan vi fick punktering och jag var glad att vi var fyra personer och inte bara två. I Nakuru lagades punkteringen och det tog sin tid. Vi köpte också lite lunch som vi åt vid Thomsons falls i Nyahururu, ca 1½ tim efter Nakuru. Rumuruti är sista anhalt innan ”ödemarken” tar vid och vägen övergår från asfalt till grusväg. Det är den sträckan som jag tycker är lite spännande. (Men Anna och Magnus som bor i Maralal, ser det kanske inte lika mycket som ett äventyr!) Man kör mil efter mil och ser en och annan människa vandra längs vägen. Några kameler fanns också och på långt håll såg vi en

elefant. Närmare Maralal såg vi giraffer och zebror. En knapp timme innan Maralal upptäckte vi att fästet till motorhuven skakat loss. Samuel och Kiplimo försökte få den att stänga ordentligt men till slut band vi fast den. Strax före mörkrets inbrott var vi framme och välkomnades av familjerna Dahlbacka och Gädda. Anna och Magnus Dahlbacka ingår i en grupp som arbetar med att översätta Bibeln till samburu. Det innebär också att de måste forma ett skriftspråk som accepteras av samburu-folket i olika delar av det vidsträckta område de bor i. När vi ätit och pratat lite skjutsade jag Kiplimo och Victor till prästen Silas hem där de lovats logi. Jag gladdes också över att träffa honom och påföljande dag blev vi alla bjudna på kvällsmat där.

Kiplimo och Silas är goda vänner sedan tidigare då vi varit i Maralal för undervisning i församlingen där. Silas gav honom en get som vi dock delvis åt upp på kvällen. Kiplimo fick också en klubba, en rungu, som enligt Silas är en symbol för ledarskap.

Efter en avkopplande onsdag var det så dags att köra söderut igen. Nu med familjen Gädda i sällskap. Vi hade som mål att hinna till Chesinende, totalt ca 7 timmars körning. När vi vid ett-tiden nådde Nakuru och höll lunchpaus bestämde vi oss för att försöka hinna hela vägen till Atemo, ytterligare två timmars resa. Det gick bra även om vi nog alla blev trötta. Den sista timmen kändes det som om ansiktet stramade och benen stelnade. Men vi kom fram och välkomnades med kvällsmat hos Ingrid. Det var skönt att kunna duscha och krypa i säng och veta att jag inte skulle behöva packa och köra igen idag. Och att ha hela förmiddagen för annat arbete.

Vi är tacksamma till Gud för beskydd och hjälp under resan. Våra kenyanska vänner ber ofta inför resor: De ska resa i bilar gjorda av människohänder. Beskydda dem från all fara!

Tack, Herre, för glädjen i detta lilla äventyr, möjligheten att träffa Anna och Magnus och barnen! Tack för beskydd och hjälp under resan! Tack för Silas och hans familj och deras gästfrihet! Välsigna oss alla!

Kerstin