Sådant som inte syns

Sådant som inte syns

Jag har sett brända hus och hyddor. Flyktingläger finns, små med bara några tält och större med många rader av dessa vita tält. Men det finns också sådant som inte syns allra först. I kontakt med skolan där jag ska undervisa, Chesinende ELCK Secondary School, så fick jag veta att två av de fyra statligt anställda lärarna inte kommit tillbaka. En annan skola i närheten har förlorat i stort sett hela sin lärarkår. Människor med rötter i ett annat område vågar inte återvända efter att ha blivit bortjagade. Men det förvånade mig att höra att situationen är likadan i områden där det inte varit oroligt i samma utsträckning. En av våra skolor med 9 statligt anställda lärare har bara kvar två av dem! De andra är rädda för att utsättas för hämndaktioner eller tar helt enkelt chansen att försöka få en placering närmare hemma. Skolorna drabbas hårt när undervisningen på det här viset störs.

Det har också blivit ganska tydligt, tycker jag, att många egentligen tar avstånd från våldsamheterna och har försökt gömma sig för att inte behöva dras med. Men också att trycket är så stort att om man öppet visat att man inte stött bråket så har man drabbats av problem eftersom man ses som förrädare.
En del av våra kristna har försökt gömma och hjälpa människor som flytt, man har följt dem till polisstationen där de varit säkra tills de kunnat ta sig härifrån. En av mina bekanta sa att de varit 250 personer som åkt härifrån Chesinende samtidigt, en by som kanske har 1500 eller 2000 invånare!

Men det finns också en dold känsla av att ”de borde inte vara här”, att regeringen måste lösa landproblemet så att de får någonstans att bo. ”Varför ska vi låta andra dra nytta av marken här när vi inte får dra nytta av deras områden?!” Inställningen att presidenten ”stal makten” är ganska genomgående. Och kritiken mot den dominerande kikuyustammen är ganska genomgående hos de människor jag mött på båda sidor om stamgränserna.

Man reser inte hur som helst längre. Kericho, som tidigare varit en viktig handelsstad för kisiierna från Nyamira-trakten (Ogango), känns inte längre trygg för dem. Nu far man hellre till Kisii.

Jag har besökt några av dem som tvingats fly. Några i flyktingläger, andra inhyrda i små rum eller boende hos släktingar. Trots att många verkligen har det svårt så upplevde jag inte att de var bittra eller saknade hopp. Endast en man verkade sakna tro på att han skulle kunna återvända. Men jag mötte mycket stor uppskattning över att jag besökte den familjen. ”Du har kommit ända hit för att besöka oss!” Och jag var nog minst lika glad att få träffa dem. När oroligheterna var som värst var jag rädd att vi kanske aldrig mer skulle få träffas. Men Herren har beskyddat dem. Han har också låtit mig få återvända och vi har träffats igen! Det är jag glad och tacksam för!

Rädda Israel, o Gud, ur all dess nöd. Ps 25:22

Kerstin

Lämna din kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

© 2021 Evangelisk Luthersk Mission. All Rights Reserved