Tack mamma och pappa!

Tack mamma och pappa!

Det märks att lovet närmar sig. Under veckan har slutproven börjat och killarna pluggar nästan varje kväll. Jag och Julia hjälper till så gott vi kan men det är inte alltid som våra kunskaper räcker till. Samtidigt har killarna ingen annan att fråga så det är bara att göra sitt bästa. Detta fick mig att börja fundera. Hade inte jag och Julia varit här hade killarna fått klara sig själva. Vad gör de om de fastnar på en riktigt svår matteuppgift när jag och Julia har åkte? Visst kan de fråga varandra men ibland hjälper inte det.

Jag insåg en kväll när jag satt och hjälpte en kille med algebra (ekvationer) vilken enorm tur jag har haft. Under min skoltid fanns det alltid någon där som kunde hjälpa mig. Jag kunde få hjälp i skolan av läraren. Visst kan även dessa killar fråga sin lärare men med en lärare på ca 50 elever blir det inte många minuter var. Under min gymnasietid hade vi läxhjälp efter skolan och där fanns det alltid någon lärare som kunde hjälpa mig med de svåra uppgifterna. Men jag kunde inte bara få hjälp i skolan utan jag hade dessutom två syskon och två föräldrar som ofta ställde upp när jag var hemma. Jag vet att om jag inte haft en familj som stöttat mig i mina studier skulle mina betyg vara mycket lägre.

Dessa 23 killar som bor på Bethesda har inga föräldrar som är där och hjälper dem. Det handlar inte bara om läxorna men detta är ännu en sak som jag under min skoltid tog för givet och nu har insett att inte är självklart. Jag är glad att jag nu kan ge tillbaka lite av det jag fått och varje gång jag hjälper någon av killarna här att förstå något nytt blir jag glad. Men det är svårt att kunna allt och att hinna hjälpa alla 23 killar. Det märks så tydligt ibland att vissa kräver mycket hjälp. Vissa gånger verkar det inte spela någon roll hur många gånger och på hur många olika sätt man förklarar en uppgift, det går helt enkelt inte in. Man förstår att dessa skulle behöva extrahjälp men man vet samtidigt att det inte finns. Så länge jag är här kan jag hjälpa dem och göra mitt bästa och även om jag vet att det inte alltid är tillräckligt är det precis vad jag kommer göra.

Ni där hemma kan också göra skillnad. Ni kan bära dessa barn i era böner både nu i och med slutproven men också i fortsättningen. Ty för Gud är ingenting omöjligt. Han kan hjälpa dessa killar både under tiden jag och Julia är här men även när vi ha åkt.

Slutligen vill jag bara uppmuntra dig som läser det här att se dig omkring. Finns det något i ditt liv som du tagit för givet? Finns det någon i din närhet som du borde tacka för allt jobb han/hon gjort för dig? Killarna här på Bethesda påminner mig om hur mycket som jag fått/får gratis i mitt liv som inte är en självklarhet. Det är en läxa som jag sent kommer att glömma.

/Ester Birgersson

dsc_0382

Jag och Julius löser matte uppgifter i solen

Lämna din kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2019 Evangelisk Luthersk Mission. All Rights Reserved