”This is Africa”(Varning: Långt och rubbat inlägg!)

Jag vet inte hur jag ska beskriva denna vecka på något annat sätt än att först konstatera att inget blir som man tror här på denna kontinent. Mitt problem blir att när jag väl vill skriva vad som hänt, så händer det något. Så jag får aldrig skrivit något vettigt i tid. Därför detta långa inlägg.

Veckan skulle bli ganska lugn, eftersom alla barnen var lediga utom Fredrik, för han var tvungen att va redigK(plugga). Och de flesta av dem skulle hem på lördagen 1/12, så avslutande stafettlekar planerades.

Mina enda planer för veckan utöver stafettlekar var:

Tisdag: Ta barnen i ”Preventive Programme” till Kivu och bada som jag gjorde med de äldre barnen. Men det blev ändrade planer på måndagen då vi blev informerade om att två syskonpar förlorat sina enda vårdnadshavare i helgen. En farmor i sjukdom och en moder var mördad under natten till måndag. Nu har barnen blivit omhändertagna av släktingar och med fortsatt ekonomiskt stöd av BCM. Får be för barnen och hoppas att det var den bästa lösningen på den mycket svåra situationen.

Onsdag: vara med på mitt första möte med ”Girls Programme” som skall hjälpa unga mödrar(17-30 år) utan stabila ekonomiska förhållanden. De försörjer sig på att sälja lim och sina kroppar på gatan. De flesta av dem missbrukar själva några typer olagliga substanser/droger. Ett djupt träsk som de hamnat i Pga. missbruk, fattigdom och misshandel i deras egna barndomshem. Projektet är bara sex veckor gammalt men har redan 15 deltagare. Planen är att försöka göra som ett liknande projekt i Etiopien, starta en hårsalong och utbilda dem så att de kan ta anställning, eller ha egna kunder som frisörer i den afrikanska hårtypen. De vill alltså försörja sina familjer ärligt och komma bort från misären och polisens gummipiskor.

Och det var min vecka trodde jag, och därför satte jag mig ner på torsdagen i kontoret för att börja skapa veckans inlägg. Men jag blev distraherad av några skojfriska typer från nätverksföretaget Safaricom som sponsrat BCM sedan innan. Vi drack te, snackade och jag fick chansen att skryta om att Spotify kom från Sverige. Anledningen rörde sig i knutarna var för att de anordnar en konsert på Afrahan Stadium i Nakuru. En konsert som skulle göra det möjligt för vanliga kenyaner att se landets största stjärnor. De skulle också besöka de barnhem som Safaricom tidigare sponsrat. De skriver i gästboken, tackar för att de fick besöka hemmet och säger att de kanske kommer imorgon igen några stycken.

Jag tänker inte mer på det utan fortsätter mitt mejlande, funderar på vad jag skall ha för grejer till lekarna och beslutar mig för att skjuta upp inlägget till fredag.

Fredag: Vi drar igång lekarna och gamla klassiker som potatis( i detta fallet banan) på sked, köra skottkärra, pricka penna i flaska och irländsk julafton är ju alltid lika roliga trots de obligatoriska skrapsåren. Som pris öste jag friskt med godis till varje lag och gav samtliga barn ett farligt högt blodsockervärde.

Så där, nu hade jag väl fixat en lite speciell och rolig avslutning på året för barnen trodde jag. Tills det plötsligt dundrar in bilar på Bethesdas gård med TV-team, personal och olika typer av välparfymerade chefer från Safaricom. Jag fattar absolut ingenting och frågar därför de personer jag träffade under gårdagen vad som händer. De förklarar att safaricom och artisterna vill ha ett tidigt julkalas med barnen. Size 8, Nameless, Sauti sol, camp mula och andra hippiti hoppare jag aldrig hört talas om innan.

Svettig från lekarna går jag i chock och fattar ingenting. Här åker man till ett ställe där det tar 10 min att öppna ett mejl och en timme att ladda upp en bild. Långt ifrån den enorma strömmen av massmedia och populärkultur. Och så kommer hela kalaset och skakar hand med mig.

Det blev som konstigast när Bandet Sauti Sol hälsar och frågar var jag kommer ifrån, och sedan när de fått veta frågar ”aha, Eyy, Hur mår du”.

”Va i hela Hisingen” tänkte jag. Ska jag få snacka svenska idag också, var ska detta sluta?? Tur var det väl för mitt psyke att det var allt de kunde i ärans och hjältarnas tungomål. Man lär sig inte så mycket mer efter en vecka i Göteborg och en i Malmö.

Så en busslast med Kenyas största artister kommer till barnhemmet och får höra om verksamheten, se akrobatikteamet, höra barnen sjunga och även de fick presenterat sig och sjöng lite. Det var förstås ett event där en donation gavs till Bethesda och lite fest med tårta, partyhattar, ballonger och ”I wish you a merry christmas”. Reklamjippo för safaricom i allra högsta grad, men kul var det.

På lördagen då vi hade skolavslutning och de flesta barnen skulle åkt hem för jullov hade vi maximal otur. Matatobranchen(kollektivtrafiken Á la Kenya) började sin strejk just den lördagen så många föräldrar och miljontals andra kenyaner blev helt strandade i sina hem.

”Hakuna matatos, de e inte så bra”.

Vi bestämde oss för att köra hem de barn vars föräldrar bor i Nakurus omnejd, och vänta ut strejken med de övriga barnen.

Pga detta jippo under fredagen med Safaricom ville Bethesda vara representerat på själva konserten på lördagen. Vid slutet av dagen var jag den enda med ork att i sex timmar stående lyssna på afrikansk rytmik och sjunga ”Heal the world”. Men visst fick jag också hälsat och tackat safaricomarrangörerna från Bethesda. Jag stod vid mittengången och otroligt nog de såg mig bland alla kenyaner. Antar att de kände igen min keps som jag även hade dagen innan;)

I detta nu( 4-12-2012) gör Fredrick sina sista och avgörande prov. Jag har förhört honom och han kan sina ämnen. Men bön för att han skall palla nerverna och att det skall gå riktigt bra är inte fel.

Allt gött//Fredrik