Tillbaka på Bethesda

Efter tre intensiva veckor med bibelskolan är jag och Malin nu tillbaka på Bethesda. När vi körde in genom grinden och såg pojkarna rusa mot oss kände jag glädjen bubbla i mig. Jag var hemma! Det var härligt att få komma tillbaka till vardagen igen, omgivna av våra fina småbröder.

Nu när examensveckorna är över har de ingen skola, så de är hemma på Bethesda under dagarna. Här är det massor av aktiviteter igång. Två klassrum håller på att byggas och det är massor av förberedelser inför jubileet på fredag. Då firar Bethesda tio år. Wow. Tänk så många liv som förändrats sedan verksamheten startade. Gud är högst verksam här!

Bibelskolans besök uppskattades väldigt mycket av både personal och pojkar. Under de tre dagarna som klassen spenderade här lärde sig pojkarna nästan alla deras namn! Som gåva från bibelskolan fick alla en varsin bibel, som de har använt flitigt sedan dess! Pojkarna är inte så vana att själva bläddra i bibeln, och i början fick jag och Malin hjälpa de mindre av dem att slå upp ställena. Men så här tre veckor senare visar de stolt upp hur de själva funnit rätt kapitel och verser. Det är fint att se!

Det märks att vi lärt känna varandra bättre nu. Pojkarna vågar ställa fler frågor till oss och hittar allt som oftast på små oskyldiga bus. Idag frågade några av dem om jag ville följa med till grannen för att titta på någon höna. Lite konfunderad följde jag med. Men när vi var där sa den äldste av dem åt mig att gå in i grannens hus och vänta på att de skulle komma tillbaka. Jag hälsade på grannarna, två kvinnor, som inte alls verkade förvånade att en vilt främmande människa klampade in i deras hem. Istället bjöd på te. En stund senare kom pojkarna tillbaka i sällskap av Malin. När Malin fick syn på mig i grannens hus med tekoppen i handen brast hon ut i skratt. Pojkarna hade skojat med henne och sagt att de sålt mig, och att jag nu var på väg bort i en bil. Allt som allt var det en väldigt konstig situation som kanske bara skulle kunna hända i Kenya!

Det är sorgligt att det nu är sista veckan. Dessa pojkar har letat sig in i mitt hjärta och lagt beslag på det. Jag älskar att se deras blyga leenden, ögonen som glittrar av okynne, känna handen som smiter in i min och höra deras skratt och fnitter som studsar omkring och fyller atmosfären. Jag tycker om att höra deras kloka funderingar, se deras stolthet när de lyckats med någonting och mötas av deras artighet och omtanke varje dag. Åh, tiden är så kort och jag vill ta vara på den! Men även om jag kommer vara i Chesinende under våren så känns det skönt att veta att jag kommer vara kvar i landet. Jag kommer kunna hälsa på, ofta!

Vid det här laget tror jag att både jag och Malin funnit oss tillrätta ganska bra i landet. Att åka matatu, tvätta sig i balja, ha strömavbrott, kämpa med internetuppkopplingen, handtvätta kläder, dricka chai, äta ugali med sukuma wiki (med händerna), lysa med ficklampa i mörkret, använda hål-i-marken-toaletter, sova under myggnät, hålla formella tacktal, åka på vänster sida i trafiken och hälsa på varenda kotte man ser är inte längre någonting konstigt. Vi hankar oss fram på swahilin och märker att vi gör framsteg. Vi blir hembjudna till folk och blir inte förvånade över att var och en ska tacka och och ge en liten hälsning innan vi går därifrån.

Här i Kenya blir man aldrig lämnad i sticket. Folk ser efter en och bryr sig verkligen. Jag och Malin har till och med fått en kenyansk farbror! Han heter George och är en god vän till Kerstin. Han kallar oss för sina flickor och har tagit oss under sina vingars beskydd. I onsdags blev vi hembjudna till hans familj, sedan körde han oss ända till Nakuru på torsdagen. Fast innan dess stannade vi till vid hans majsfält så att han kunde ge oss ett dussin kolvar, bara för att jag råkade nämna att jag älskar grillad majs. Kenyaners vänlighet slutar aldrig att förundra mig!

Nu är klockan snart tio här och jag ska krypa i säng. Tack ännu en gång för all uppmuntran och alla böner! Ni ska veta att det betyder mycket.

/Amanda Mattsson, volontär, Kenya