Transporten i Kenya

Transporten i Kenya

Det finns flera sätt att att transportera sig i Kenya. Gång används mycket men när det gäller längre sträckor (mer än ett par kilometer) är det matato, tuktuk eller pikipiki som gäller.

Pikipiki är motorcykeltaxi där du helt enkelt sitter bakom föraren på motorcykeln. Detta har jag än så länge bara åkt två gånger. Första gången var jag lite halvnervös när jag klev upp på motorcykeln, jag visste inte hur jag skulle hålla i mig men efter att ha kollat hur andra gjorde greppade jag metallrören på sidan precis bakom mig. Det kändes lite skakigt att åka iväg och jag hade ingen aning om hur fort detta skulle gå. Resan tog knappt tio minuter och när jag klev av var jag lyckligt. Från att krampaktigt hållit mig fast insåg jag ganska snabbt att det var hur lugnt som helst. Jag kunde utan problem släppa ena handen och kika över axeln, plötsligt förstod jag dem som jag sett åka utan att hålla i sig. Andra gången jag åkte njöt jag hela vägen.

p1030252

En av killarna från Bethesda på motorcykeln (mer känd som pikipiki) som används både som transportmedel för personal och leksak för killarna.

Tuktuk har jag ännu inte prövat men det ser ut som en trehjulig motorcykel med väggar, dörrar och tak. Förhoppningsvis kommer jag ha testat även detta färdsätt innan jag lämnar Kenya.

Det tredje och mest vanliga färdsättet är ändå matato. Denna matato är en minibuss med femton säten inklusive förarens. Minibussarna finns längs med varje stor väg och medan föraren kör gör hans ”medhjälpare” allt för att få kontakt med folk. Halvvägs hängande ut genom fönstret gestikulerar, ropar och visslar han för att se om någon vill åka med. Trots att det ”bara” är femton säten är vi ofta fler i bussen. Hittills är vårt rekord 21 passagerare plus föraren och medhjälparen.

Det är väldigt billigt att transportera sig med matatos (en resan in till stan kostar ungefär tre kronor per person från Bethesda) nackdelen är dock den att man aldrig vet när de kommer eller går. För bussarna är inte som svenska bussar att de följer en tidtabell utan de åker helt enkelt när de är fulla. Ibland kan man få vänta ca tio minuter fast man redan klivit på innan man åker eftersom de som kör vill ha så många passagerare som möjligt med. Men en fördel är att du kan hoppa på nästan var som helst längs vägen och detsamma gäller när du ska av.

När jag och Julia var på väg hem från stan för snart en vecka sedan upplevde vi en ny sak. Vi satt längst bak i minibussen och tittade ut på regnet som öste ner. Plötsligt ser vi hur det börjar droppa från taket precis ovanför sättet bredvid oss. Droppandet blev värre och värre till det slutligen rann en jämn stråle av vatten rakt ner i sätet. Kvinnan som satt bredvid oss blev tvungen att flytta på sig för att inte bli allt för blöt. Det var som om någon öppnat en kran och innan vi var framme var det en liten pöl på sätet bredvid oss. Ja så kan det gå till. Det är helt enkelt inte den bästa kvalitén på dessa minibussar men man ta sig fram. Så länge man inte har problem med att skumpa fram inklämd bredvid en total främling på halvvingliga säten är det inga problem att åka matato. Man kommer fram och det är det viktigaste även om det ofta är många stopp längs vägen och kanske inte alltid så bekvämt.

snapchat-4326135648701200195

Så här såg det ut när det regnade i mataton.

/Ester Birgersson

Lämna din kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2019 Evangelisk Luthersk Mission. All Rights Reserved