Upp och ner i känslorna

Helgen som gick hade vi fantastiska dagar i de västra delarna av landet. Vi vaknade tidigt i lördags morse och tog matatun mot staden Kericho. Allt eftersom förändrades landskapet från det dammiga och torra Nakuru, som vi vant oss vid, till grönskande vyer och vidsträckta teplantager. Som vi kanske berättat är de inga stora kaffedrickare här i Kenya utan det är te för fulla muggar. Sista biten upp mot den lilla byn Sigowet trängdes vi ihop minst 20 personer i en minibuss med kanske 14 sittplatser. Inte så kul på skumpiga vägar i den afrikanska hettan… Väl framme möttes vi upp av pastor Langats (vår handledare) fru och fem barn. De bor ganska enkelt i hus med lerväggar, plåttak och stampat jordgolv. Det finns inget rinnande vatten så behoven görs i ett hål i marken och duschen utgörs av en balja med vatten och lite tvål. Men vilken fantastisk omgivning! Grönskande träd, utsikt över dalgången och en trädgård med mycket exotiska frukter.

Vi sov hos dem i två nätter och delade vardagen med dem. Vi fick rundturer i byn, blev hembjudna till grannarna och åt, till vår förvåning, god kenyanskmat. Tidigare har vi varit lite skeptiska till matkulturen här i landet men husmodern lagade faktiskt riktigt god mat! Vi bjöds på chapati-bröd som steks över öppen eld, ris, potatis blandat med grönsaker och en kryddig köttgryta. I söndags var vi med och firade gudstjänst utomhus som började någon timme sent ur vårt perspektiv men alldeles lagom i deras värld. Lite svårt att hänga med i både swahili och det lokala stamspråket men det var härligt att få ta del av både keyboard-rytmer, sång, predikan och nattvard. Dessutom fick vi möjligheten att åka piki-piki (motorcykel) genom det vackra bergslandskapet upp till den gamla missionsstationen Matongo. Något obehagligt men också underbart att åka längs med branta klippväggar och se ut över de grönskande dalarna. Vi var dock med om en olycka när vi skulle uppför en brant grusbacke och motorcykeln rullade bakåt. Filippa satt längst bak och trillade av men fick som väl var inte motorcykeln över sig utan klarade sig med några blåmärken. Men såklart var det en omtumlande händelse och vi är tacksamma över Guds beskydd!

Med andra ord hade vi riktigt bra dagar och njöt verkligen av allt vi fick vara med om och den gästfrihet som visades. Mitt i allt detta kom de dock tillbaka, de fruktade magproblemen. Som vi skrev i senaste inlägget hade vi en släng av det i förra veckan och det hör ju till att magen gör uppror när vi lever i ett helt nytt land. Men Flipps fick återigen rejäla magsmärtor och diarré natten till tisdag och kunde knappt sova något här i Chesinende där vi nu bor ett par dagar. Under dagen igår gick det upp och ner men på kvällenlåg hon och kved och grät i sängen. Det är så jobbigt att stå bredvid och försöka hjälpa till men ändå känna sig hjälplös inför sjukdomen och smärtan. Vi tycker det känns orimligt och orättvist att drabbas av sjukdom nu igen, efter både matförgiftning och malaria, och vi har fått gråta ut i varandras famnar.

Detta skapar också en enorm hemlängtan inom oss och delvis ett ifrågasättande till varför vi är här. I stunder av förtvivlan hade det varit så mycket enklare att vara hemma i vårt trygga hem med vänner och familj runtomkring! Vi är innerst inne övertygade om att detta är vad vi är kallade till under våren men i detta läget väcker det också mycket frustration. Tacksamma för stöttning hemifrån och vi blir bara glada av att höra ifrån er och hur ni har det hemma i Sverige! Det verkar ju som att ni har en galen streak av soliga dagar de senaste veckorna så vi får väl se om ni ändå kommer vara mer solbrända än oss när vi kommer hem. Skönt att få skriva av sig och vi längtar efter att få träffa er igen!