Ur led är tiden – om abortdebatten

Ur led är tiden – om abortdebatten

Det är inte ofta jag kommenterar dagspolitiska frågor, men den senaste veckans storm i abortdebatten är för provocerande för att låta passera okommenterad.

Jag förstår att jag kommer låta dömande och okänslig inför den som personligen har brottats med frågan. Jag ber dig läsa det sista stycket ”Människovärde och Guds nåd” innan du lämnar artikeln. I det stycket är jag mycket mera personlig.

Debatten startade när DN skrev om att en KD-politiker har varit aktiv i organisationer som har arbetat för de oföddas rätt, och det är givetvis synonymt med kvinnohat och en generell fiendskap mot mänskligheten. Mediernas hantering av ”nyheten” är så förutsägbar att den är intill döden uttråkande. På vilket sätt skulle det vara en nyhet att en kristen människa förespråkar varje människas rätt till livet, från befruktning till naturlig död? Det har varit den kristna kyrkans inställning till livet i årtusenden. Den största nyheten borde vara hur medierna fortfarande inte har förstått denna grundläggande del av den kristna människosynen.

Människan är Guds avbild

Den kristna tron förkunnar att varje människa är en oförstörbar avbild av Gud. I skapelsen förklarade Gud att han skapade människan till att vara lik sig själv. Det innebär att varje angrepp på människan är ett angrepp på Gud, på samma sätt som de flesta föräldrar upplever att ett angrepp på deras barn är ett angrepp på dem själva.

Människans värde inför Gud är oberoende av hennes förmågor eller hälsa, hennes produktivitet eller sociala status – värdet är till och med oberoende av huruvida hon är önskad av andra människor eller inte. ”Om min far och min mor överger mig, tar Herren emot mig” skrev kung David i Psaltaren 27. I profeten Jesajas bok talar Gud i starkt förmänskligade termer:

Kan en mor glömma sitt lilla barn, att förbarma sig över sin livsfrukt? Och även om hon skulle glömma, så glömmer jag inte dig. Se, jag har skrivit dig på mina händer. Dina murar står ständigt inför mig. (Jesaja 49:15-16.)

De båda citaten uttrycker Guds djupa lojalitet också till den som upplever sig vara alldeles oönskad, oälskad och bortglömd. Människor må förakta och hata – men inte Gud. Gud är nämligen god. Därför håller Gud sitt folk ansvarigt för hur man hanterar de mest utsatta i samhället: den fattige, den faderslöse, invandraren och änkan. Ett samhälles moraliska halt avspeglas i hur man behandlar de mest utsatta.

Detta är grunden till den kristna människosynen. Det var på den grunden som Paulus uppmanade slavägare att behandla sina slavar som bröder. Det var mot den bakgrunden som de första kristna gick emot den rådande praktiken att lämna ut oönskade flickebarn till djuren. Det var på grund av denna övertygelse som William Wilberforce kämpade mot Storbritanniens slaveri och Martin Luther King stred mot rasismen i USA. Och det är samma människosyn som föranleder kristna idag att föra de oföddas talan. Också de ofödda bär Guds outplånliga avtryck och om jag får lov att appropriera och apostrofera en fras av Göran Sonnevi: ”Ett samhälle beskrivs av hur det tar hand om de döda. Hur vi tar hand om de levande är obeskrivligt.”

Människovärdet och avbilden är givetvis objektiva värden. Det kvittar om du tro på Kristus, Mohammed, Vishna eller den stora tomheten. Det spelar ingen roll om du älskar eller hatar Gud och den kristna tron. Ditt värde är fortfarande okränkbart och du är lika mycket Guds avbild som självaste påven.

Abortdebatten

35 000. Varje år. I Sverige.

Låt säga att tio procent av de aborterade barnen kommer från våldtäkter och att ytterligare femton procent har så grava sjukdomar att de inte skulle leva många veckor på egen hand. Låt säga att ytterligare femton procent av aborterna sker för att man antingen måste rädda barnet eller mamman och man då väljer mamman. Då återstår fortfarande 21 000 barn som varje år väljs bort. 21 000.

Det är 210 000 på tio år. Det är nu 47 år sedan vi fick vår nuvarande abortlagstiftning. Låt säga att det inte genomfördes 35 000 aborter redan från första året utan låt det vara ett snitt på 28 000 per år. Då har det gjorts 1 316 000 aborter sedan lagen infördes. Låt säga att 40 % har genomförts på grund av våldtäkter, svåra sjukdomar eller att moderns liv har varit hotat. Då har det fortfarande genomförts 789 600 aborter där dessa försvårande omständigheter inte har varit gällande.

Det ligger något andligt över hatet och ilskan som riktas i offentligheten mot den som tar de oföddas parti. Det är irrationellt. SvD skrev i en artikel om debatten i Aktuellt mellan Åsa Lindhagen (MP), jämställdhetsminister, och Lennart Sacrédeus (KD), ordförande i kommunfullmäktige i Mora. När Sacrédeus i debatten menade att abortfrågan är aktuell för KD, med hänvisning till det jämlika och okränkbara människovärdet, kommenterade Lindhagen: ”Det är tydligt att ’de här rösterna finns i Kristdemokraterna'”, och fick det att låta som om det fanns antidemokratiska, fascistiska tongångar i partiet när det i själva verket handlar om åsikten att varje människa, oberoende av klass eller kön eller funktion eller produktivitet, besitter ett okränkbart människovärde. Hur kunde den ståndpunkten bli hotfull för samhällsgemenskapen?

Är det verkligen liv vi vill ha?

I julas skrev Svenska Dagbladet en gripande artikel med titeln ”Den sista generationen med Downs syndrom?”. I Danmark väljer 95 % av alla blivande föräldrar, som får besked om att deras barn löper risk att födas med Downs, att göra abort. Vad säger det om vårt samhälle och vår människosyn? Det implicita budskapet är ju att bara den friske och den som följer normen är värd chansen att leva. Det är outhärdligt.

Musafa Can hade ett intressant samtal med läkaren PC Jersild för några veckor sedan, också det i Svenska Dagbladet, som egentligen handlade om dödshjälp men där de kom in på fosterdiagnostik och aborter. Om du tycker att jag är för onyanserad i det här inlägget (jag är medveten om att jag löper den risken) vill jag uppmuntra dig att läsa samtalet, som visar att frågan är högst komplicerad också från ett sekulärt perspektiv.

Men angående den andliga dimensionen över hatet mot dem som förespråkar fostrens rätt är det häpnadsväckande att notera skillnaden mellan hur ja till livet-förespråkare och dödshjälpsförespråkare behandlas offentligt. PC Jersild berättar visserligen att det kan bli dålig stämning om man vill diskutera dödshjälp men han har suttit i Statens medicinsk-etiska råd och är allmänt respekterad i offentligheten. Och han argumenterar alltså för att det ska bli lagligt att hjälpa någon att avsluta sitt liv. Den som argumenterar för att man bör skydda ett ofött barn får löpa gatlopp.

En stor glädje eller en vidare utveckling av organismen?

I Dostojevskijs roman Onda Andar får en av huvudpersonerna, studenten Sjatov, plötsligt besök av sin f.d. hustru Marie som är sjuk och på väg att föda. Förlossningsscenen hör till det mest gripande jag har läst. Det finns en kvinna i staden som brukar assistera vid förlossningar, Arina Prochorovna, en ateist och materialist, men hon är skicklig och hjälper Marie med glädje. När barnet har fötts är Sjatov lyrisk:

– Var glad, Arina Prochorovna … Det här är en stor glädje … stammade Sjatov med barnsligt lycksalig min efter Maries ord om barnet.

– Vad är det för stor glädje ni pratar om egentligen? sade Arina Prochorovna i munter ton medan hon röjde och städade och hela tiden arbetade som en straffånge.

– Mysteriet med en ny varelses tillblivelse, det är ett stort och obegripligt mysterium, Arina Prochorovna, det är tråkigt att ni inte har fattat det! […] Förut var det två och nu är det plötsligt tre, ett nytt levande väsen helt och fullständigt, fulländat, sådant som inga människohänder kan skapa; en ny tanke och en ny kärlek, det är nästan skrämmande … Det finns ingenting mera upphöjt på jorden!

– Äsch, vad ni pratar! Bara en vidare utveckling av organismen, det är alltsammans, det är ingenting mystiskt med det, skrattade Arina Prochorovna högt och hjärtligt. I så fall skulle varje fluga vara ett mysterium. Men det ska jag säga er: människor som inte är till någon nytta borde aldrig födas. Se först till att de kan bli till någon nytta, sen kan de få födas. Som det nu är, har man ju inget annat att göra än att sätta in honom på något barnhem i övermorgon … (s. 590 i Wahlström & Widstrands utgåva från 1990.)

Förlåt mig för att jag inte är så nyanserad i det här artikeln. Då hade jag varit tvungen att fördubbla dess omfång. Jag är fullt medveten om att det finns många omständigheter som också behöver diskuteras i anslutning till frågan, men i den här texten har jag utifrån den senaste veckans medierapportering velat lyfta fram vikten av att hävda varje människas okränkbara värde oavsett ras, kön, sexualitet, produktivitet eller något annat.

Människovärde och Guds nåd

Få saker rör upp så starka känslor som abortfrågan. Men Bibelns budskap om att människan är Guds avbild och hennes värde okränkbart gäller varje människa oavsett vem hon är och vad hon har gjort i livet. Ditt värde är lika stort om du har genomgått tio aborter eller inga. Personligen tror jag att du har gjort allvarligt fel om du har gjort tio aborter, men det förtar inte ditt människovärde. Gud älskar dig fortfarande även om han inte samtycker till dina handlingar. Och det gäller även den som inte har genomgått en abort. Jag är också syndare och har många handlingar i bagaget som Gud inte samtycker till.

Den kristna tron förklarar att varje människa har synder på sitt samvete som Gud är arg över. Faktiskt, synderna är många fler än vi hade anat och Guds vrede är större än vi trott, för Gud är alltigenom helig, rättfärdig och god.

Men Guds kärlek är också långt mycket större än vi vågat hoppas på. För Gud har blivit människa för att lida och dö i ditt och mitt ställe. Gud har tagit våra synder på sig, han har låtit mitt straff komma över sig själv. Varför? Därför att vi är hans avbilder, trots vår synd, och Gud älskar syndare.

Därför är det aldrig kört. Du kan inte förverka ditt människovärde eller Guds kärlek. Så länge du inte vänder om och tar emot Guds förlåtelse genom tron på Jesus Kristus är du skild från Gud på grund av din synd, men du är fortfarande älskad. Och så snart du vänder dig till Gud i bön om förlåtelse för Jesu skull så är du förlåten. Ingen botgöring, ingen bättring, ingen övertalning krävs för att Gud ska vilja förlåta dig. Han tar emot dig med öppna armar för Jesu skull, och därefter vill han gärna att du ska ställa till rätta det som blivit fel men inte för att du ska förbli i hans nåd utan för att det är det rätta att göra.

Så, Gud vare med dig, vem du än är.

[edit 2021-01-29. Tog bort ett argument som var svagare än jag hade avsett.]

3 reaktioner till “Ur led är tiden – om abortdebatten”

  1. Tack för en utmärkt artikel. Läkaren Albert Schwieizer utryckte def så: den som inte har respekt för det lilla livet förlorar snart respekten för det större. Det finns en koppling mellan abort och dagens dödshjälpsdebatt!

  2. Respekten för det lilla livet skriver du väldigt bra om tycker jag. Tack! Men hur resonerar du kring att vi inte begraver missfall?

    1. Hej Henrik!
      Förlåt mig, jag missade helt ditt svar. Det har jag faktiskt inte reflekterat över. Det får jag tänka lite närmare på.
      Vänliga hälsningar, Daniel

Lämna din kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

© 2019 Evangelisk Luthersk Mission. All Rights Reserved