Varför envisas vi med att kalla människor för syndare?

Varför envisas vi med att kalla människor för syndare?

15

okt 2019

I september lyssnade jag på en ljudbok. Den heter ”Jag som var så rolig att dricka vin med” och handlar om hur författaren, Rebecka Åhlund, insåg att hon är alkoholist och hur hennes första år som nykter alkoholist förlöpte. Ett par saker i boken fångade särskilt min uppmärksamhet.

En sak jag slogs av var hur hon, som nybliven nykterist, upptäckte att hela samhället är genomsyrat av alkohol. Det är sant. Det går ju inte att öppna en dagstidning eller se en timmes kommersiell TV utan att mötas av alkohol-reklam, eller att scrolla genom Instagram-flödet utan att se åtminstone någon bild på någon som dricker alkohol – i alla fall under sommarhalvåret. Sociala medier-spaningen kan visserligen säga mer om min bekantskapskrets och vilka kändisar jag följer än om samhället i stort, men visst är vår alkoholromantik ganska utbredd? Och visst är det lite märkligt? Alkoholens effekt på hjärnan och samhällsekonomin är ju välkända, och likväl verkar det på reklam och sociala medier som att alkohol är en nödvändig beståndsdel för en riktigt magisk kväll.

En annan sak jag reagerade på var hur Åhlund menar att hon alltid har varit lite rebellisk och gärna sett sig som lite kulturellt upprorisk. Men när hon plötsligt sa nej till att dricka alkohol upplevde hon sig som verkligt normbrytande. Det är en aning intressant …

Men det jag egentligen tänkte på, och som är skälet till att jag skriver det här inlägget, var hennes beskrivning av gemenskapen i ”Fight club”, hennes AA-grupp. Den här läsningen sammanföll dessutom med att jag blev inbjuden till ett öppet möte i en AA-grupp i närheten vilket bidrog ytterligare mina reflektioner.

Något som alla känner till om AA, oavsett om man har personlig erfarenhet av gemenskapen eller inte, är hälsningsfrasen: ”Hej jag heter NN och jag är alkoholist.” I boken förklarar Åhlund varför det är nödvändigt att upprepa frasen gång på gång: så påminns man om vem man är, varför man är i gruppen och varifrån man kommer. Man skulle ju kunna tolka det som självförnedrande, förminskande eller livshämmande, men Åhlund menar att hon utan den påminnelsen riskerar att tappa motståndskraften när alkoholbegäret kommer över en.

Och det fick mig sedan att reflektera över syndabekännelsens plats i den kristna tron. Det är ju en välkänd invändning mot den kristna tron att människosynen är så mörk och att kyrkan skuldbelägger till och med själva livet genom sitt tjat om synd – intervjun med Kay Pollack i SvD för tio år sedan är bara ett av alla exempel på denna litania. Och det är sant att syndabekännelsen finns där för att påminna oss om vår syndfullhet men syftet är ju inte att trycka ner människor eller ge oss låg självkänsla. Egentligen skulle man kunna säga att det är tvärtom.

Hade syftet varit att få människor att tänka mindre om sig själva hade vi antingen slutat efter bekännelsen och inte vidare till förlåtelsen eller/och så hade vi sagt något i stil med: ”Jag bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud, att jag inte kunde hjälpa att jag syndade”, och så friskrev oss från det moraliska ansvaret.

Syndabekännelsen med det efterföljande förlåtelseordet är, hur kontraintuitivt det än låter för den sekulära människan, både Guds myndighetsförklarande av och kärleksförklaring till människan. Myndighetsförklarande eftersom Gud räknar med att människan kan och ska ta ansvar för sina handlingar. Kärleksförklaring eftersom Gud vägrar att stöta bort den som vänder sin honom och ber om förlåtelse för Jesu skull.

Vid AA-mötet reagerade jag positivt på den fullständiga uppriktigheten. Det var rätt så underbart att höra människor berätta så osminkat om sina misstag. Vi är långt ifrån den uppriktigheten i de flesta församlingar jag har varit i, men tänk om syndabekännelsen kunde vara en språngbräda till en större öppenhet med vår svaghet. Jag menar, vi delar ju alla denna erfarenhet: ”Hej, jag heter Daniel och jag är syndare.” När vi bekänner våra synder i gudstjänsten är det ju detta vi säger till Gud och till varandra: jag är ofullkomlig och jag är alldeles beroende av Guds nåd för min frälsnings skull.

Att utelämna syndabekännelsen från gudstjänsten är därför ett svek mot människan. Det vore som om en AA-grupp plötsligt skulle säga: ”Nu ska vi inte längre presentera oss som alkoholister för det är så destruktivt att bli kallad alkoholist.” Det vore bara destruktivt om det inte var sant, men är det något vi borde kunna vara överens om så är det väl att människan är en ofullkomlig varelse med en ofullkomlig kärlek till Gud och till nästan – d.v.s. syndare. Det påminner oss om varifrån vi kommer men också om vart vi är på väg, för i varje kristen gudstjänst följs syndabekännelsen av avlösningen och förlåtelsen. Den kristna människosynen sammanfattas bäst i den välkända bibelversen:

Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. (Johannes 3:16)

När vi omtalar oss själva som syndare omtalar vi oss både som ansvariga för våra handlingar, alltså som moraliska subjekt, men också som oändligt älskade av Gud. Guds kärlek är dessutom vår absolut starkaste motivation till helgelse, d.v.s. att kämpa mot syndens destruktiva kraft i våra liv. Det vet alla som har försökt sluta röka utan att lyckas men som plötsligt som nyblivna föräldrar upptäcker att kärleken till barnet övertrumfar begäret till nikotin. På liknande sätt är det meningen att erfarenheten av Guds kärlek ska få uppfylla så att vi mer och mer älskar Gud och det Gud älskar.

Vem skulle inte vilja se på sig själv med de ögonen? Som syndare, men moraliskt ansvarig och älskad bortom alla gränser?

2 reaktioner till “Varför envisas vi med att kalla människor för syndare?”

Lämna ett svar till Jonny Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

© 2021 Evangelisk Luthersk Mission. All Rights Reserved