Veckans bästa från Kenya

Veckans bästa från Kenya

Vi var på Bethesda i Gilgil tillsammans med besökare från Sverige. Om man tutar lite försiktigt då man närmar sig grinden där brukar alltid killarna komma springande för att öppna grinden. Denna gång uteblev rusningen till grinden. Centrat kändes lite tomt. När vi senare gick runt för att visa gästerna hittade vi så småningom tre killar. De var i klassrummet tillsammans med läraren. De höll på att lära sig alfabetet.

Men alla de andra då? Var höll de hus?

Efter visningen av centrat satte vi oss på bänken utanför köket för att vänta på lunch. På en säck låg majs utlagt till tork. Med jämna mellanrum fick vi jaga bort hönsen därifrån. De kunde ju givetvis inte motstå den härliga maten som låg utbredd framför dem. Vi pratade om både det ena och det andra. Givetvis mest om Bethesda och vad vi såg runt omkring oss. Om den uppodlade marken bakom oss. De har planterat, men det behöver regna mer. Om att Bethesda i Gilgil nu funnits i två år. Om hur bra personalen där tar hand om pojkarna och hur de håller dem sysselsatta på ett positivt sätt. Om att det nu är tolv killar där.

Tolv killar ja! Vi hade ju fortfarande bara sett fyra av dem, de tre i klassrummet och en äldre kille som skulle återgå till sin snickarutbildning dagen efter.

Vi pratade vidare. Samtalet rörde sig i vida cirklar runt olika förhållanden i Kenya och i Sverige, om likheter och olikheter. Den yngsta pojken, David Kimani, bara sex år kom uppkrypande intill mig och visade sitt skrivhäfte där han skrivit alla vokalerna i alfabetet. Han var stolt!

Då hörde vi plötsligt ljud från grindhållet. Där kom de ju! Springande. Med leenden från öra till öra. Alla killarna som vi dittills inte sett kom inrasslande genom grinden. De flesta av dem hade just avslutat sin första skoldag på länge, länge.

Vi på Bethesda har under den senaste tiden varit besvikna och frustrerade över att alltför många killar inte klarar att flytta hem till sina föräldrar. Vi hittar dem ofta på gatan igen några månader efter att de kommit hem. Allra bäst fungerar det för dem som går på internatskola, då klarar de att åka hem och hälsa på familjerna under loven. Men vi har tyvärr inte råd att låta alla gå på internatskola. Ändå vill vi ju hjälpa pojkarna på ett så bra sätt som möjligt. Alltså måste vi komma med nya lösningar. Därför har vi nu ett helt gäng pojkar som bor på Bethesda i Gilgil, men som samtidigt går på en statlig skola.

Efter lunchen sprang pojkarna i de högre klasserna tillbaka till skolan, medan de andra bytte om från sina nya fina skoluniformer till vardagskläder. Ögonen lyste på dem och de bubblade av glädjen över att de äntligen går i riktig skola igen!

/Sofia Nilsson

Lämna din kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2019 Evangelisk Luthersk Mission. All Rights Reserved